Samma samma

Det är fjärilar under huden igen. Tusenfotingar i mellangärdet, pilgrimsfalkar och havsörnar i lungorna. Och en stor jävla halsgrop i hjärtat. Det är rädslan för att du ska gå igen. Rädslan för att jag ska bli ensam. Precis som innan du kom.

Det jag vet

Jag vet hur dina ögon ser ut bakom ögonlocken när du blundar. Jag kan färgen, känner elden. Jag vet hur dina ögonfransar kittlas mot kinden och hur dina armar nästan är mina när de ligger runt mig så tungt som sovande armar gör. Hårt knutna runt min kropp är dina armar, fastbunden i dem är jag och du får aldrig knyta upp dem. Aldrig släppa ut mig.

Jag vet hur dina fingrar är ihoptrasslade med mina i ett virvlande snår av längtan och hur ditt ben är en låsregel som hindrar mig från att resa mig. Hindrar mig från att gå. Som om jag skulle vilja det. Som om jag någonsin skulle vilja röra mig alls. Jag vet att jag vill vara här.

Jag vet hur din bröstkorg höjs och sänks i mörkret och hur mina rörelser blir dina när vi andas. Och jag vet att det måste fortsätta så. När det ljusnar. Och ljusnar igen. Hur jag vill vara fastlimmad mot ditt bröst i varje strimma av mörker som någonsin ska sänka sig och hur din luft ska värma mig. Alltid.

Jag vet hur dina ögon ser ut när du blundar och hur jag vill se ut i dem.

Smal

Smal. Jag vill så gärna vara smal. Jättesmal. Superultramegasmal. Minismal. Minimal. Fenomenal. Mager helst. Skinn och ben bara vill jag vara. Skinn som är så snyggt, snyggaste jag vet nästan. För att inte tala om ben. Som sticker ut överallt och sticks och rivs och skaver hål på huden.

Bli smal, vill jag. Vansinnigt smal. Så smal man kan bli utan att dö eller orka leva på riktigt. Och sen ännu smalare. Smalast av alla. Så smal att jag försvinner. Uppslukas av intet. Slukar intet. Inget alls. Andas knappt. Ingen luft. Inget regn. Stå under en telefontråd utan att bli blöt, som i Bellmanhistorian när man var liten. Telefontråd, som inte ens finns längre. Mobilt och strålning är allt och jag vill bli så smal att jag kan gömma mig under strålningen utan att bli blöt och utan att få cancer.

Så jag kräks. Kräks upp brödet, smöret, spaghettin, chokladen, mjölken, fiskpinnarna, carpaccion, semlorna, linsgrytan, prinsesstårtan och tortillachipsen. Kräks upp fettet, tjocket, hullet, valkarna,revbenen, höftkammarna. Kräks upp näringsdrycken, kosttillskottet, stenåldersdieten, Atkins-metoden, 12-stegsprogrammet, GI, LCHF, IOGT och NTO. Kräks upp ett kilo i veckan fram till sommaren. Kräks upp baddräkten jag äntligen kommer i igen och smaljeansen i garderoben som fortfarande ligger och väntar. Väntar på smalheten. Den totala. Den optimala.

Kräks upp cancern, stressen, ångesten, paniken. Kräks fram ny stress, ny ångest ny panik att kräkas upp. Kräks upp karuseller som snurrar och snurrar och snurrar och aldrig går att kliva av. Kräks upp det tjocka, kräks upp det smala, innanmätet, utandömet, alltet, intet. Kräks upp världsalltet, världshaven och alla gamla vrak som ligger och skräpar på botten. Alla som kastats överbord, alla som gått på plankan, alla som dött i skörbjugg och dumpats utan att få en värdig begravning i vigd jord.

Kräks upp jorden. Den ovigda. Kräks upp jorden jag borde stå på men inte når ner till.

Sverige i vinterkläder

Sverige i vinterkläder. Snötäcke, duntäcke, lapptäcke. Klart det är vackert. Klart det är tragiskt. Patetiskt med allt som döljer sig där under. Under det dövande vita; gräset -det gryende gröna- alla knoppande skogar, alla sår, alla skrik. Och alla försenade tåg som står och hackar. Går och går men kommer aldrig till dörren. För dörren har snöat igen och går inte att öppna längre.

En gång ska vi öppna dörren, säger vi. Vi ska komma ut och hitta in och ta oss fram och vårfloderna ska forsa och brusa och dundra och braka fram. Genom jorden och genom oss. Vi ska stå stilla. Alldeles stilla. Och vi ska minnas vintern men aldrig längta efter den. Vi ska minnas allt det begravda men aldrig längta ner där under.