Rita på ryggen

 Får jag låna din rygg? En natt eller tusen. En sekund bland lånade sekunder. En sekund innan alla sekunder är slut.

Får jag ligga bakom dig i mörkret och rita med min hud mot din? Tunna, ickevägande fingertoppar mot tung, trygg rygg. Andas genom det mörka. Får jag? Skriva brev till dig med iskalla fingrar på din varma rygg. Jag vill. Du behöver inte läsa på en gång. Behöver inte läsa sen. Bara huden får vara där. Nu. 

Ibland säger ett ord mer än tusen, inget säger mer än huden.

Långa, ordlösa brev vill jag skriva. Rita silhuetter, figuriner, spegelbilder, karikatyrer och fantasifoster. Göra dem verkliga, ge dem hud. Skulptera, kryptera, vidimera. Lånat blir ägt. Allt sparas i huden. 

Får jag äga din rygg? En sekund eller resten. Jag ger dig huden. Varsågod.

Till synnerheten

Viktigt meddelande till synnerheten: Det är här jag står, precis nedanför podiet, strax utanför ljuskäglan. Jag är klädd i mjukisbyxor och eksem och du känner igen mig på min alldaglighet och slocknade aura. Bakom talarstolen håller jag mitt anförande. Med omyndigförklarad stämma läser jag innantill ur det splitternya kollegieblocket där inte ett ord finns att luta mot, inte en mening att hålla sig i. Livrädd för att någon ska höra. Livrädd för att ingen ska höra. Oändligt rädd att du inte ska höra. Eller vilja.

Jag säger inte att jag väntat, men det har jag. Säger inte att jag längtar, men det gör jag. Säger ingenting så har jag ingenting sagt. Säger allt så kanske något tillslut låter bra. Något tillslut blir rätt. 

Det är här jag står. Det är härifrån jag kan ta mig. Det är här du kan komma och hämta mig.

Slut på meddelande.