Kanske var det bara jag som grät när den trevande våren plötsligt blev till kvävande sommar utanför glasrutorna. När det vände helt tvärt på en ögonböj, och alla förväntades stå i rad och jubla bakom solglasögonen. Vifta med flaggor, kasta konfetti och skjuta korkar av det billigaste bubblet över de nygröna gräsplättarna. Lite druvor, en smaklös brie och en torr baguette hastigt införskaffat att dukas fram på en ikeafilt och sköljas ner med ljumna jäsdrycker direkt ur förpackningen. Fest.
-Äntligen! skulle det ropas och bländvit hud skulle genast ut i offentlighetens ljus och fläkas upp mot solen för torrostning. Kanske var det bara jag som vände bort blicken.
Som när cirkusen kom till stan i barnböckerna kom hon inramlandes över landet, sommarhyndan, med alla sina solfläckar och rinnande mjukglassar. Sköljde över oss och la sig att dallra över asfalten som en försmak på kommande kokning.
-Du skola skälva under mig, sa hon till asfalten och befolkningen. Vänta bara till juli, till rötmånad. Och till upprivandet av nästa klimatavtal. Då kommer ryssvärmen och afrikavärmen för att stanna, vare sig ni vill eller inte, så det är lika bra att börja njuta!
Och alla hurrade och kastade sina kläder till höger och vänster som vore det frälsarens ankomst man firade. Som vore alla taffliga, spontana parkpicknickar en enda gemensam nattvard, en enda kropp, ty alla fick vi del av samma sol.
Tänk så förbjudet det var att gråta då.
Var det kanske bara jag som vaknade dagen då sommaren kom, med minneslycka? Vaknade till vetskapen om allt som kommit med ljuset tidigare och som nu åter måste beredas plats. Bara jag som vaknade med huvudet dunkande av hysterisk glädje jag borde känna, och bröstet sprängt av längtan om solförmörkelse. Kanske var det bara jag som inte hade hopp för ögonen, men ugglor i blick och mossa i hals. Svalde allt var det kanske bara jag som gjorde. Klumparna. Skrattet. Gick på picknick på dagarna och gömde huvudet djupt, djupt under kudden på kvällarna. Stirrade i taket genom de ljusa nätterna medan fåglarna förgäves försökte pipa mig till sömns.
Kanske var det bara jag som kände sorg över förgängligheten i det flödande ljuset. Som blev påmind om hur mörkt det redan är i augusti. Hur julklappshetsen lurar bakom hörnet. Och alla mammor som aldrig får dö men likförbannat kommer att göra det.
Eller var det flera? Flera vuxna barn som inte tog bladet ur strupen och satte det att gro. Flera som lät lökarna slå rot och växa i halsen. Kanske blev flera sovrum till simbassänger av tårar, bakom nedhasade persienner. Kanske kämpade flera för att hålla sig simmande. I rörelse.
Så den bedövande blomsterdoften, var det bara jag som fick huvudvärk av den? Den som gjorde luften så tungandad och så nära alla minnen. Som en vägg stod den och väntade utanför dörren, sommarluften. Redo att omsluta dig. Äta dig hel. Men jag gick ut i den. Ut för att hitta bort. Gick blint genom stadens fågelkvitter, förbi skrangliga uteserveringar överfulla av fotbollshulliganer med det glada barnasinnet hopplöst kvar. Vadade genom islatten och pölarna av det billiga bubblet. Gick till staden tog slut och längtan till landet dånade ur himmelens högtalare.
Och i den motbjudande gläntan i skogsbrynet stod en ohjort och betade på sista versen.
