Sverige i vinterkläder. Snötäcke, duntäcke, lapptäcke. Klart det är vackert. Klart det är tragiskt. Patetiskt med allt som döljer sig där under. Under det dövande vita; gräset -det gryende gröna- alla knoppande skogar, alla sår, alla skrik. Och alla försenade tåg som står och hackar. Går och går men kommer aldrig till dörren. För dörren har snöat igen och går inte att öppna längre.
En gång ska vi öppna dörren, säger vi. Vi ska komma ut och hitta in och ta oss fram och vårfloderna ska forsa och brusa och dundra och braka fram. Genom jorden och genom oss. Vi ska stå stilla. Alldeles stilla. Och vi ska minnas vintern men aldrig längta efter den. Vi ska minnas allt det begravda men aldrig längta ner där under.
