Så som en skriver nyårsbetraktelser. Så ville jag göra. Om året som gått och om det som skulle komma. Hur det var. Allt jag önskade, allt jag trodde och allt som blev. Och allt som inte blev. För det är nästan alltid mer som inte blir än som blir. Och att förhålla sig till det. Förlåta sig för det. Det är inte alls så lätt. Alltid.
Och så plötsligt var det snart april. Som om det gjorde någonting. Det var ju nästan vår och ljuset hade kommit tillbaka i stora sjok, men ännu mera skulle komma. För det kommer alltid mera ljus. Mer än man tror. Dagen dröjer sig kvar längre än man hade vågat hoppas där mitt i december. Och bakom våren lurar tillochmed en sommar. En sommar till. Med midnattssol och barfotakvällar och nattbad som renar hjärnbarken.
Men nu hade månader av vinter gått och ångesten hade jagat mig och rivit mig tusen gånger och flera. Över alla ord jag inte skrivit, alla situps jag inte gjort, alla toner jag inte spelat, alla mil jag inte rest, alla liv jag inte räddat och alla freder jag inte slutit med mina bara händer. Och som jag hade gråtit. Floder. Salta floder som hade drivit fram och dragit med sig snöslask och videkissar och innanmäten och månadsskiften. Men så är det tillslut ändå alltid fler månader som ska komma än som har gått. Och så som en skriver om hur det artade sig så ville jag göra och så kunde jag göra fastän det var mars. Eller maj. Eller november. Hur artade det sig egentligen? Det är sånt jag undrar. Nästan jämt.
Och så undrar jag vad man tar med. När man skriver. Och när man går vidare. Vad man lämnar efter sig och vad man bara utelämnar. Lämnar man ute besvikelserna som fastnade i halsen och nästan kvävde en? Lämnar man ute alla gånger man skrek för högt, tills rösten nästan tog slut? Lämnar man ute alla gränser man klev över, all taggtråd man fastnade i? Vansinnet som blev president och kvinnan som satt i snöhögen utanför Ica med händerna utsträckta, och samvetet hennes blick brände hål i. Lämnar man. Ute.
Och tar man med det stora, överväldigande varma som man nästan obemärkt gled in i? Som man slukades av tusen gånger och flera fast man lika fort spottades ut på andra sidan och genast tänkte att det är aldrig stort och varmt och överväldigande och det blir aldrig vår igen och jag är aldrig, aldrig, aldrig glad. För skrattet glömde man så lätt att ta med. Ens att minnas. Det kittlande, bubblande, kiknande skrattet som vek kroppen dubbel och stängde ute de smältande isarna och högervindarna. Skrattet som knappt lät en andas och ändå var det precis där i andnöden, i nödvändigheten, allt var som mest levande.
Så som en skriver nyårsbetraktelser. Så ville jag göra. Det var såhär det blev.
