Vad vi gör

Mina ögon ser
Dina speglar

Mina händer öppnar
Dina reglar

Dina sinnen (Sinnenas vals)

Du har träffat passionen och vet hur den sprakar
och ger mening åt allt det du annars försakar

Du har tittat på djupet och sett hur det svindlar
hur det förtrollar och hur det förblindar

Du har fått känna på närhet och vet hur den skrämmer
och hur enkelt den rädda blir den som bestämmer

Ja, du har lyssnat på rädslan och vet hur den låter
Den låter som barnet inom dig som gråter

Du har luktat på tvivel och vet hur det bränner
och gör och trasor och maskor av allt som du känner

Men du har smakat på kärlek och vet hur den smakar
Den smakar som du och jag när vi vaknar

Om hösten

https://soundcloud.com/blenda-lafveskans/om-hosten

Tusen gånger

Säg tusen gånger att du älskar mig
Sjung tusen sånger och jag förlåter dig
Lägg dina svala händer på min panna
Och snälla, bara säg att du vill stanna
Att du önskar allting annorlunda, att du önskar ta mig med
Säg att i dina tankar är jag alltid där bredvid

Låt mig bo i dina ögon, låt mig sova i din hand
Jag kan växa som en blomma om du vattnar mig ibland
Om jag får en egen plats och jag får va en egen sort
För jag är räddast utav allting för att bara glömmas bort

Skriv tusen gånger att du saknar mig
Och skriv att du kommer så väntar jag på dig
Skriv att du vill stryka sorgen från min panna
och nästa gång du kommer ska du stanna
För du önskar allting annorlunda och du önskar ta mig med
och i alla dina drömmar är jag alltid där bredvid

Och jag bor i dina ögon, och jag sover i din hand
Och jag växer som en blomma för du vattnar mig ibland
Och jag har en egen plats och jag får va en egen sort
Och jag ska aldrig mer va rädd för att bara glömmas bort

För jag har en egen plats och jag får va en egen sort
och jag ska aldrig mer va rädd för att bara glömmas bort

(Skriven 2013)

En begåvad vän säger det ofta bättre än du

https://www.youtube.com/watch?v=j0EJkLo4nms

Det dubbla

-Klarar du dig?
Du måste ju inte säga så. Du måste inte titta på mig sådär medlidande, urskuldande, nedlåtande. Påstående.
-Du får gärna ringa.
Du måste ju inte säga så. Sådär liksom hjälpande, uppoffrande, trevande. Högtravande.

Säg inte så! Var inte så! Säg ingenting! Var ingenting. Låt mig vara. Bara. Låt mig vara jag i kvadrat, precis som du ändå bara är du, du, du , du , du.

-Klarar du dig?
Du hade ju gärna fått säga så. Du hade gärna fått titta på mig. Ärligt, undrande, varsamt. Du hade fått se mig, höra mig, röra mig. Röra dig.
-Du får gärna ringa.
Du hade kunnat få säga så. Jag hade kunnat ringa och du hade kunnat svara. Vi hade kunnat prata. Men du säger inte så. Du är inte så. Du säger ingenting. Är ingenting. Låter mig bara vara. Du är bara du, du, du, du, du och jag är ensam.

Klarar jag mig? Vad fan menar du? Klart jag inte gör! Hur skulle det gå till och hur skulle det se ut egentligen? Och vad fan menar du med att inte fråga? Tala är kvicksilver och hela jag är salt. Som döda havet fast urvattnat, urlakat, ursinnigt. Jag skulle torka ut dig och du skulle riva sönder mig om vi pratade. Allt salt skulle rinna ut och inget skulle fyllas på. Precis som nu när allt bara är tyst. Så, klarar jag mig? Det är dessvärre inget jag vet något om.

Hanteras varsamt

Vi är kristallglas, jag och du. Tunna och skira med smal, smal fot och minimala luftbubblor i det sköra, grönskimrande glaset. Munblåsta är vi, ojämna i kanterna. Såna glas en ser hela insidan av, vad det än är fyllt med. Hela vägen in syns vi. Och hela vägen ut.

Vi hör till den sort som måste hanteras varsamt. Vi bör brukas, men med största försiktighet. Packas i tydligt märkta lådor, med dubbla lager bubbelplast vid flytt. Stå i speciella skåp i finrummet eller på en hylla högst upp i köket, när vi inte används. Vi behöver en egen plats. Och vi vill drickas ur med beröring som knappt känns. Bara tunn, tunn hud mot tunt, tunt glas. Då lovar vi att släcka törsten.

Men vi går sönder så lätt. Alldeles för lätt, det vet vi, men vi kan inte hjälpa att vi spricker och sprängs mot hårda golv, oslipade bänkskivor, rostiga diskhoar, och vassa tänder. Det räcker med att någon råkar snubbla på en räkmacka eller slinta på en spottstyvel så flyger vi ur greppet. Och vi landar aldrig på foten. Alltid på pannbenet. Och om någon skålar för kraftfullt med oss eller håller oss bara lite för hårt så krossas vi, där rätt i handen. Tusentals bitar och trasor och skärvor och slamsor går vi i varje gång och vi är så svåra att klistra ihop. Vi klistrar och klistrar men blir aldrig riktigt hela. Dessutom tål vi inte klister.

Vi är såna som absolut inte får diskas i diskmaskinen. Det borde vara uppenbart i all vår skörhet och skönhet, men lik förbannat är det alltid nån jävel som inte fattar. Nån som trycker in oss där i maskinen, bland fula ikeakaffekoppar, rostfria grytor, omaka bestick och gamla flottiga matlådor med köttfärssåsrester från förra seklet. Överfullt är det redan, så inget kommer ändå att bli rent men hen trycker på längsta programmet. Det varmaste och blötaste, som brummar och skakar som en jordbävning och håller på en hel natt.Eller ett liv. Minst. Och det är klart att vi inte håller. Klart vi går sönder. Det hade vi ju sagt om vi hade trott att det skulle behövas. Nu sa vi inget och så ligger vi där i miljoner hulkande skärvor och skräpar i personalrummet.

Såna är vi, jag och du. Och din mamma jobbar inte här.

Tvätt

Jag står i duschen och tvättar bort gammal tid. Tid som har fastnat bakom öronen, i hårbotten, i svalget. Skrubbar bort eksemen från hjärtat, de som kliar, och smolket ur tårkanalerna. Sköljer bort gamla inpackningar som ändå inte verkat mjukgörande, och skrubbkrämer som inte lyckats riva bort alla döda hudceller. Och rengöringsmjölken som utlovade sig ha en föryngrande verkan. Tvättar bort allt det som kunde fått stå kvar i hyllan på affären. Tvättar bort affären. Tvättar bort hela shoppingstråket. Hela staden.

Skrubba, skrubba, skrubba skrubba bort varenda min. Varenda din.