Prata lite med mig

Kan vi prata lite om hur knäppa vi är? Alla våra tillkortakommanden, skavanker, skolioser och andra felställningar, kan vi räkna upp dem? Våra tankegångar, tvångstankar, tankevurpor och -looper. Rapa upp dem utan inbördes rangordning. Blanda ihop dem i en skål och röra runt. Inte minnas vems som är vems. Vems fel och vems rätt. Kan vi sluta minnas nu?

Kan vi prata lite om hur rädda vi är? För varandra, alla andra, allt det andra. Det mörka på natten, hur överväldigande det är, och hur det försvinner sen på dagen. Kan vi prata om vart mörkret tar vägen när det blir ljust, var det gömmer sig? Och om rädslan för att det kommer tillbaka? För det kommer, vi vet ju det, så kan vi inte prata lite om det?

Och kan vi prata lite om huden? Om de ställen på kroppen där den är som tunnast, där hålen blir djupast och såren fulast. Och om alla ställen där den inte finns alls. Där huden saknas helt. Vi kan väl prata lite om det vi saknar helt? Om det hela vi saknar. Prata om saknaden. Och om helheten. Den glödheta hudheten. Låt oss prata om den.

Kan vi prata lite om balansgången? Att hålla balansen, hur svårt det är, kan vi prata om det? Hur vi vinglar och snubblar och samlar upp oss i farten och i fallen. I alla fall. De flesta fall. Den känsliga balansnerven, kan vi nämna nämna den? Åtminstone i förbifarten. På uppfarten. Balansnerven förtjänar ett omnämnande, jag tycker verkligen det.

Kan vi prata lite om kontrollen? Om hur svår den är att släppa trots allt som längtar ut. Hur det skrämmer vettet ur allt redan vettlöst att lyfta på locken och montera ner staketen. Hur det jagar in rädslan i skrymslen och prång där den aldrig varit förut. Kan vi öppna dammluckorna till grottorna och håligheterna längst därinne, vågar vi det?

Och vi kan väl prata lite om hur omaka vi är, hur dåligt vi passar ihop. Bitarna som saknas i pusslet. Hur våra negativa sidor förstärker varandra, triggar varandra, jagar varandra. Kan vi inte jaga varandra? Runt, runt i cirklar. Vi kan väl aldrig komma ifatt varandra,kan vi det? Kan vi ta fatt varandra? Fatta tag. Fatta varandra.
-Snälla, kan vi inte bara fatta varandra?

Under huden

Hur jag är så alldeles nära huden. Hur huden inte kan hålla mig. Hur jag svämmar över. Pyser ut. Allt plötsligt så påtagligt. Närvarande. Känslorna, så stora. Orden, ännu snabbare.
Hur jag vill slåss. Slå mig ut. Sprängas. Springa. Fort, fort, fort över fälten. Över tillfällena. Fälla alla träd och krokben i vägen.
Varför är alla så tjocka och fula och hålögda? Varför har de inget ljus i ögonen? Ser inte folk när kläder är fula? Ser inte folk? Dra upp byxorna, äckelgubbe! Gå ner några kilo, fettkärring! Gå ner dig fullständigt i förälskelsefasen och låt den uppsluka dig!
Det är så fullt på tunnelbanan. Och i livet. Jag är så full så ofta. För full. Vit månad borde tas. Vitt, vitt, vitt som på vintern i Antarktis. Jag lär mig aldrig vilket som är Arktis och vilket som är Antarktis. Varför kan jag inte lära mig det? Vad är det för fel på min hjärna? Snart smälter de ändå, båda två. Allt smälter. Polerna flyter samman.
–Ta mig sönder och samman! Håll inte i mig! Håll mig hårdare än sten!
Varför har jag ingen sommarstuga? Att andas i. Varför kan jag inte andas? Stackars alla romer. Världen borde inte vara så orättvis. Det borde inte finnas några länder.
Stackars alla restauranger utan gäster. Tomma. Alla krossade visioner. Krossade tomater. På burk. I tetrapack. Storpack. Balar med toalettpapper. Men inga gäster. Bara gapande tomma lokaler och fönster ut mot gatan där alla kan se in. Se de döende drömmarna.
Vad ensam jag kommer att bli när min mamma dör. Och min morbror som blev förlamad efter stroken och jag har inte träffat honom sen dess. Och så han, pojken på brunchen som hällde en stor slev smör över sina våfflor. För att han inte visste bättre. Varför vet vi inte bättre?
Jag borde inte ha ätit så mycket. Borde lagt band på mig. Besinnat. Och det blöta golvet på toaletten. Hur jag halkade runt i det blöta. I det röda ljuset som ska hindra en från att knarka därinne. Varför knarkar jag inte mer? Eller mindre. Varför satsade jag inte på att bli läkare? När har jag nästa tid hos psykologen?
Jag ska ta bort mig från Facebook. Sluta ta bilder med telefonen. Samla bilderna på näthinnan. Jag ska rensa i inkorgen i min gmail. Jag vill rensa ogräs. Ha ett grönsaksland, en kolonilott. Vinna på lotto. Det vore roligt. Jag borde tjäna mer pengar. Jag borde ha gjort bostadskarriär.
Jag måste skriva färdigt boken. Det är det viktigaste. Det riktigaste. Det renaste och det sannaste.
Jag glömde köpa snus. Jag har inte tagit min medicin idag. Jag borde köpa massa nya kläder och jag borde inte köpa nånting mer i hela mitt liv. Inga prylar. Telefoner. Paddor. Saker. Hur jag hatar saker. Plåtter. Hatar.
Jag ska registrera mig på Friskis. Börja göra yoga varje dag. På morgonen. Helst innan jag vaknar. När jag vaknar är det ofta för sent. Jag ska satsa på att springa ett lopp nästa år. Ett långlopp. Upplopp.
Jag måste fixa allt med visum och försäkringspapper och att jag kanske kan flytta två trappor upp i huset och få en lägenhet på gaveln. Med öppen spis. Större balkong.
Hur jag önskar mig en större balkong. Hur jag önskar mig något större. Och något mindre. Något jag kan se helheten av. Alla väggar. Alla tak. Alla golv. Men luften i det större. Den högre, klarare. Den mer lättandade. Jag borde lära mig att andas den.