Det är någon som kräks. Kräks ord. Ord som låter som skrik. Skrik som låter som ord.
Det är någon som skriker. Genom min mun. Genom tiden. Idag, igår, om ett år, för tio, tjugosju, trettioett år sedan. Skriken är samma. Tiden är samma. Allt är samma.
En rasande, lillgammal sexåring står på tå nere i halsgropen och pekar finger åt alla frånvarande där ovanför, utanför, innanför.
Och som hon kräks. Som hon skriker.
De mest vidriga saker skriks genom min mun. Sönderkliade sårskorpor, ruttnade svek, smittbärande parasiter, inflammerade gallblåsor och trasiga plomber kräks ut i form av osanningar och maximalt sårande elakheter.
Knivar kastas, minst möjligt slipade för mest möjliga skada på skinn och innandömen. Allt ska trasas sönder. Utifrån och in, inifrån och ut. Allt ska göra lika ont som det gjorde, gör, kommer att göra i henne. Smärtan konstant och lika för alla. En för alla, alla utom en.
Rösten påminner om en annan tid. En tid då hon skrek oftare. Då allt gjorde ondare. En tid då det frånvarande var mer närvarande. En tid som följer med.
Rösten påminner om min. Hörd oändliga gånger i oändliga sånger. Ekar i öronen och de tomma rummen. Och knivarna skär av nervtrådar under huden, och årsringar i trädstammarna. Åren flyter ihop, tiden som har gått finns inte längre. Förändringarna suddas ut. Allt är då. Allt är nu. Allt är samma.
Ja, jag har hört rösten förut, den är förvillande lik min egen. Men det är inte jag som skriker. Inte jag som formulerar orden. Inte jag som riktar och kräks ut dem. Inte jag som kastar knivarna.
Det är hon, den lilla rasade, rasande. Den värnlösa, hudlösa, hutlöst ursöta. Den lilla längtande, törstande, otröstliga. Hon med alla tårarna. Alla frågorna.
Och det är någon som blir träffad. Av orden, av det giftiga, frätande kräket och de trubbiga knivarna. Någon som blir måltavla för allt det felriktade, oriktiga. Någon får klä skott, bli syndabock och ta emot. Ta emot när hon faller. Igen och igen.
För hon faller och någon måste ta emot. Falla med henne genom rymderna, genom tiderna. Landa med henne.
Det måste finnas någon. Någon som orkar. Armar gjorda för att fånga, fötter stadiga på jorden, bröst att lägga huvudet mot i hela sin fulla, onda tyngd.
Det måste finnas en kropp på den tomma platsen. Det måste finnas blod i de tomma ådrorna, ögon i de tomma hålorna, svar på de många frågorna.
Det måste finnas en du för att definiera ett jag.
