Plötsligt

Plötsligt slår det mig igen
att jag landat i det sanna
Och jag har flykt i ögonen
fast jag borde våga stanna
Och jag har tusen onda tankar
som byggt bo och gjort sig hemma inuti
Ett inre landskap av dimbankar
som vill gömma och ta ner och dela upp det som är vi

Plötsligt slår det mig igen
att det är din luft som jag andas
Att jag är livlös utan den
Lever bara när vi blandas
Och jag är rädd för alla stunder
dina lungor är nån annanstans än här
Rädd för allt som finns där under
allt som darrar, allt som skakar, allt som var och allt som är

Och så slår jag mig igen
för jag ramlar när jag springer
så fort jag kan från sanningen
och vänder mig och pekar finger
Jag är så rädd för alla såren
som slås upp och blöder mer för varje fall
Så sjukligt rädd för alla åren
som vi levt på varsitt håll, och alla de som komma skall

Men så står du där igen
som om du aldrig varit borta
Och du säger allt blir vackert sen
när vi har lagat din aorta
Och jag känner att du känner mig
igenom tid och genom alla sår
Och jag vet att du kan se mig
och jag vet helt säkert att du håller i mig när vi går

Och jag viskar att jag känner dig
igenom rymd och genom varje tår
Och att bo i det du ger mig
är det största och det vackraste och sannaste jag får

Prata lite med mig

Kan vi prata lite om hur knäppa vi är? Alla våra tillkortakommanden, skavanker, skolioser och andra felställningar, kan vi räkna upp dem? Våra tankegångar, tvångstankar, tankevurpor och -looper. Rapa upp dem utan inbördes rangordning. Blanda ihop dem i en skål och röra runt. Inte minnas vems som är vems. Vems fel och vems rätt. Kan vi sluta minnas nu?

Kan vi prata lite om hur rädda vi är? För varandra, alla andra, allt det andra. Det mörka på natten, hur överväldigande det är, och hur det försvinner sen på dagen. Kan vi prata om vart mörkret tar vägen när det blir ljust, var det gömmer sig? Och om rädslan för att det kommer tillbaka? För det kommer, vi vet ju det, så kan vi inte prata lite om det?

Och kan vi prata lite om huden? Om de ställen på kroppen där den är som tunnast, där hålen blir djupast och såren fulast. Och om alla ställen där den inte finns alls. Där huden saknas helt. Vi kan väl prata lite om det vi saknar helt? Om det hela vi saknar. Prata om saknaden. Och om helheten. Den glödheta hudheten. Låt oss prata om den.

Kan vi prata lite om balansgången? Att hålla balansen, hur svårt det är, kan vi prata om det? Hur vi vinglar och snubblar och samlar upp oss i farten och i fallen. I alla fall. De flesta fall. Den känsliga balansnerven, kan vi nämna nämna den? Åtminstone i förbifarten. På uppfarten. Balansnerven förtjänar ett omnämnande, jag tycker verkligen det.

Kan vi prata lite om kontrollen? Om hur svår den är att släppa trots allt som längtar ut. Hur det skrämmer vettet ur allt redan vettlöst att lyfta på locken och montera ner staketen. Hur det jagar in rädslan i skrymslen och prång där den aldrig varit förut. Kan vi öppna dammluckorna till grottorna och håligheterna längst därinne, vågar vi det?

Och vi kan väl prata lite om hur omaka vi är, hur dåligt vi passar ihop. Bitarna som saknas i pusslet. Hur våra negativa sidor förstärker varandra, triggar varandra, jagar varandra. Kan vi inte jaga varandra? Runt, runt i cirklar. Vi kan väl aldrig komma ifatt varandra,kan vi det? Kan vi ta fatt varandra? Fatta tag. Fatta varandra.
-Snälla, kan vi inte bara fatta varandra?

Under huden

Hur jag är så alldeles nära huden. Hur huden inte kan hålla mig. Hur jag svämmar över. Pyser ut. Allt plötsligt så påtagligt. Närvarande. Känslorna, så stora. Orden, ännu snabbare.
Hur jag vill slåss. Slå mig ut. Sprängas. Springa. Fort, fort, fort över fälten. Över tillfällena. Fälla alla träd och krokben i vägen.
Varför är alla så tjocka och fula och hålögda? Varför har de inget ljus i ögonen? Ser inte folk när kläder är fula? Ser inte folk? Dra upp byxorna, äckelgubbe! Gå ner några kilo, fettkärring! Gå ner dig fullständigt i förälskelsefasen och låt den uppsluka dig!
Det är så fullt på tunnelbanan. Och i livet. Jag är så full så ofta. För full. Vit månad borde tas. Vitt, vitt, vitt som på vintern i Antarktis. Jag lär mig aldrig vilket som är Arktis och vilket som är Antarktis. Varför kan jag inte lära mig det? Vad är det för fel på min hjärna? Snart smälter de ändå, båda två. Allt smälter. Polerna flyter samman.
–Ta mig sönder och samman! Håll inte i mig! Håll mig hårdare än sten!
Varför har jag ingen sommarstuga? Att andas i. Varför kan jag inte andas? Stackars alla romer. Världen borde inte vara så orättvis. Det borde inte finnas några länder.
Stackars alla restauranger utan gäster. Tomma. Alla krossade visioner. Krossade tomater. På burk. I tetrapack. Storpack. Balar med toalettpapper. Men inga gäster. Bara gapande tomma lokaler och fönster ut mot gatan där alla kan se in. Se de döende drömmarna.
Vad ensam jag kommer att bli när min mamma dör. Och min morbror som blev förlamad efter stroken och jag har inte träffat honom sen dess. Och så han, pojken på brunchen som hällde en stor slev smör över sina våfflor. För att han inte visste bättre. Varför vet vi inte bättre?
Jag borde inte ha ätit så mycket. Borde lagt band på mig. Besinnat. Och det blöta golvet på toaletten. Hur jag halkade runt i det blöta. I det röda ljuset som ska hindra en från att knarka därinne. Varför knarkar jag inte mer? Eller mindre. Varför satsade jag inte på att bli läkare? När har jag nästa tid hos psykologen?
Jag ska ta bort mig från Facebook. Sluta ta bilder med telefonen. Samla bilderna på näthinnan. Jag ska rensa i inkorgen i min gmail. Jag vill rensa ogräs. Ha ett grönsaksland, en kolonilott. Vinna på lotto. Det vore roligt. Jag borde tjäna mer pengar. Jag borde ha gjort bostadskarriär.
Jag måste skriva färdigt boken. Det är det viktigaste. Det riktigaste. Det renaste och det sannaste.
Jag glömde köpa snus. Jag har inte tagit min medicin idag. Jag borde köpa massa nya kläder och jag borde inte köpa nånting mer i hela mitt liv. Inga prylar. Telefoner. Paddor. Saker. Hur jag hatar saker. Plåtter. Hatar.
Jag ska registrera mig på Friskis. Börja göra yoga varje dag. På morgonen. Helst innan jag vaknar. När jag vaknar är det ofta för sent. Jag ska satsa på att springa ett lopp nästa år. Ett långlopp. Upplopp.
Jag måste fixa allt med visum och försäkringspapper och att jag kanske kan flytta två trappor upp i huset och få en lägenhet på gaveln. Med öppen spis. Större balkong.
Hur jag önskar mig en större balkong. Hur jag önskar mig något större. Och något mindre. Något jag kan se helheten av. Alla väggar. Alla tak. Alla golv. Men luften i det större. Den högre, klarare. Den mer lättandade. Jag borde lära mig att andas den.

Parasiten

Det är någon som kräks. Kräks ord. Ord som låter som skrik. Skrik som låter som ord.
Det är någon som skriker. Genom min mun. Genom tiden. Idag, igår, om ett år, för tio, tjugosju, trettioett år sedan. Skriken är samma. Tiden är samma. Allt är samma.

En rasande, lillgammal sexåring står på tå nere i halsgropen och pekar finger åt alla frånvarande där ovanför, utanför, innanför.
Och som hon kräks. Som hon skriker.
De mest vidriga saker skriks genom min mun. Sönderkliade sårskorpor, ruttnade svek, smittbärande parasiter, inflammerade gallblåsor och trasiga plomber kräks ut i form av osanningar och maximalt sårande elakheter.
Knivar kastas, minst möjligt slipade för mest möjliga skada på skinn och innandömen. Allt ska trasas sönder. Utifrån och in, inifrån och ut. Allt ska göra lika ont som det gjorde, gör, kommer att göra i henne. Smärtan konstant och lika för alla. En för alla, alla utom en.

Rösten påminner om en annan tid. En tid då hon skrek oftare. Då allt gjorde ondare. En tid då det frånvarande var mer närvarande. En tid som följer med.
Rösten påminner om min. Hörd oändliga gånger i oändliga sånger. Ekar i öronen och de tomma rummen. Och knivarna skär av nervtrådar under huden, och årsringar i trädstammarna. Åren flyter ihop, tiden som har gått finns inte längre. Förändringarna suddas ut. Allt är då. Allt är nu. Allt är samma.

Ja, jag har hört rösten förut, den är förvillande lik min egen. Men det är inte jag som skriker. Inte jag som formulerar orden. Inte jag som riktar och kräks ut dem. Inte jag som kastar knivarna.
Det är hon, den lilla rasade, rasande. Den värnlösa, hudlösa, hutlöst ursöta. Den lilla längtande, törstande, otröstliga. Hon med alla tårarna. Alla frågorna.

Och det är någon som blir träffad. Av orden, av det giftiga, frätande kräket och de trubbiga knivarna. Någon som blir måltavla för allt det felriktade, oriktiga. Någon får klä skott, bli syndabock och ta emot. Ta emot när hon faller. Igen och igen.
För hon faller och någon måste ta emot. Falla med henne genom rymderna, genom tiderna. Landa med henne.
Det måste finnas någon. Någon som orkar. Armar gjorda för att fånga, fötter stadiga på jorden, bröst att lägga huvudet mot i hela sin fulla, onda tyngd.

Det måste finnas en kropp på den tomma platsen. Det måste finnas blod i de tomma ådrorna, ögon i de tomma hålorna, svar på de många frågorna.

Det måste finnas en du för att definiera ett jag.

Breven

Hej lilla verklighet. Du är så liten och så rutten och så ful. Så påtagligt irriterande närvarande i allt det stora, drömmande hela. En klump smuts i det rena. En oljedroppe i källvattnet. Ett hål i silen där för stora partiklar kommer igenom. Ett moln av damm och en torr bit bröd som växer i munnen utan att lösas upp. Just sån är du när du plötsligt gör dig synlig igen, efter att ha gömt dig bakom kulisser av hoppsanhet och längtelse precis lagom länge för att hinna glömmas bort.

Hej kris. Du som betyder möjlighet på ett språk jag inte kan. Du som följer vägar jag känner bättre än mina egna fickor. Dig jag kan upprepa utantill om jag blir väckt mitt i natten. Dina formlösa, förutsägbara mönster jag hatar ur djupet av hjärtat i halsgropen att jag tvingats bli vän med. Du är en dålig vän, kris. En av de allra sämsta.

Hej lilla land. Överbefolkat och sprängfyllt av livrädda människor. Lilla, kalla land där kaminen släckts, elden brunnit ut, där stängslen har byggts högre och grindarna låsts. Lilla, nordliga land vars hemlika, bultande kärna plockas sönder av avklädda bestar med trasiga tänder och upprivna klor. Du, lilla land med alla träd att klättra i, sjöar att simma i, berg att bestiga, fält att rusa igenom. Lilla land av klister mellan humanister, opportunister, antagonister, och perfektionister. Hej lilla, fega land med stor, stor plats men så liten vilja. Jag vet inte om jag vill vara i dig. Dina invånare får mig att tvivla.

Hej alla flygplan. Ni som tar mig bort, upp, fram, runt, hem. När tvivlen blir för starka och rastlösheten för påtaglig. Ni som lyfter mig upp i atmosfären och svingar mig runt, runt, runt så det kittlas i magen. Den blå himlen ovanför molnen, ni som låter mig vara i den. Och så jordens dragningskraft som tvingar mig ner igen. Hej på dig också.

Hej värld. Lilla, stora värld som jag vet så lite om. Värld jag engagerar mig för lite, men reser för mycket i för att mitt samvete ska vara rent. Du borde vara så liten i all din storhet. Så överskådligt uppnåelig. Vi borde nå runt dig med armarna utsträckta. Och ändå har du plats för precis alla och många fler. Du stora, trångsynta, ojämnt fördelade, fullt förfelade värld, hur ska jag veta om jag ska älska eller hata dig?

Hej lilla ångesthumla i bröstet. Du kommer olägligt, som alltid. Fel årstid. Fel år. Fel tideräkning. Du är inte välkommen i mig såhär års. Eller alls. Du stör rytmen, triggar fel impulser. Stör mig. Med ditt fula tryne och din killande päls. Du surrar för högt, i otakt och i fel oktav. Du bränns i något som redan bränns.

Hej du oemottagliga mottagare. Du tjockhudade kroppshydda med skymningshöga klagomurar, bråddjupa, krokodilstinna vallningsgravar, och taggtrådsstängsel runt hjärta och smärta. Kropp förklädd till pappa, partner eller pajas beroende på breven jag skickar, frågorna jag ställer, längtan jag vågar uttrycka. Du som är ett ointagligt fort med laddade kanoner i varje tandglugg. Vakter och soldater, beväpnade med bajonetter, K-pistar och butterflyknivar, i varje openetrerad öppning. Och en hel mellanstadieskola med barn som dansar runt dig och ropar “Ingen slipper här fram, här fram, här fram”. Hej du som inte vågar. Du som drar snabbare än din egen instinkt, springer fortare än benen någonsin burit, hellre flyr än vilja fäktas. Det är synd, tycker jag.

Hej alla flyktiga. Alla skuggfigurer som passerar perfekt i periferin. Dansar en svängut i centrum ibland, en snabbspolad solförmörkelse, men flankerar främst förgrunden i förbifarten. Ni slöjgestalter som passerar nyårsrevy på löpande band. Löpande hund som kissar in revir runtomkring mig och mitt splittrade, lilla liv. Hej lilla hund, kom och sov vid mina fötter i natt.

Och hej du som vågar. Du som står kvar. Hej du närvarande kropp, du tydligt uttryckta vilja att stå fast. Att vara med. Du med lyssnande blick, seende hörsel och lugnande blod. Din tröst att luta mot. Dina händer som vill hålla i mina. Du som vill hålla i mig och förhålla dig till mig. Du som kan. Hej du jag inte kan förhålla mig till. Hej och förlåt mig för det.

Hej lilla mänskliga orättfärdighet. Du omänskliga faktor. Du omedgörliga medhörning där jag hör för mycket av min egen röst och mina egna instrument. De bedövar mig och hindrar ljudet från att nå ut ur strupen, ut ur munhålan, öronen, högtalarna, ut i universum. Dit jag vill att det ska nå. Ut i det yttersta och in i det innersta. Hej alla hinder på vägen. Hej alla osprängda ljudvallar. Som jag längtar efter explosionen.

Hej alla brevbärare, budbärare, okbärare. Brevduvor, skogsduvor, fredsduvor. Ni med uppgift att leverera alla breven. Alla orden, de skrivna och de oskrivna. Ni med säcken full av frågor och sprängande längtan att fördela rättvist över världen. Ni som ska förmedla alla meningar, all mening. Bära dem hela vägen. Ut i det yttersta och in i det innersta. Hej ni ansvarstyngda, ni som är den helande länken till att allt ska gå jämnt upp en vacker dag.

Hej alla vackra dagar. Dagar som vaknar utan att vilja somna om. Dagar utan snöblandat hällregn, hällristade ärr, och hagelskurar av tryckande hetta. Dagar som går sin stilla gång utan att alla väder envisas med att passera vid samma klockslag. Dagar utan klockslag. Dagar utan hicka som aldrig går över. Dagar med lagom ljus, lagom ljud och lagom tryck. Intryck. Uttryck. Högtryck. Dagar som spinner som små kattungar i en öppen hand. Hej snälla små kattungsdagar. Det är tur att ni också finns.

Paradox

Jag kan inte vara med någon
som skrivit sånger
om andra

Jag kan inte vara med någon
som inte skriver sånger
om mig

En sökande natur

Jag är en sökande natur, säger de. Eller jag vet inte om det just är någon som säger det, men jag är det. Sökande. Till naturen. Och folk säger så mycket ändå. Alldeles för mycket. Det är precis som om de tror att de har något att säga. Så det är väl egentligen mest en tillfällighet om det inte är någon som säger att jag är en sökande natur. Istället säger de en massa annat dumt. Pratar i sina poddar, skriver i sina bloggar och på sociala medier. Särskriver och stavar fel och använder inte ett skiljetecken så långt benen bär och ögonaböj. Sökande naturer upprörs över detta. Söker upp saker att röras upp över. Rör upp saker. Så gör vi. Uppsökande till naturen, är vi. Uppåt söker vi. Inåt.

Jag är en försökande natur. Det är det aldrig någon som har sagt, men jag är det. För sökande. Hemsökande, sanningssökande, sanningssägande, sanningsägande. Sanningshalter högre än Kebnekaise önska vi, tusenprocentiga sanningar kräva vi. Vi sökande naturer har ett sjukligt behov av ärlighet, i en fruktlös kombination med ett skriande behov av besvärlighet. Enkelt får det inte vara. Men sant så in i hela havet stormar. Så vill vi ha det vi söker. Det osanna luktar ruttet och unket av fuktiga förrådsutrymmen och gammal disktrasa. Det enkla blir halt, skralt och banalt. Vi vill ha de krångliga sanningarna att balansera på mellan hustaken. Högt, högt uppe bland blinka lilla stjärnor och fjärran diamanter som lockar vår inre syn. Och vi vill ha någon som går nära, någon att ta tag i när vi är på väg att ramla. När vi är på väg hem. Närlighet med all sin härlighet vill vi ha med oss vart vi går. Närhet i en liten ask och en fjällrävenryggsäck full med härlighet och ymnighetstermosar med värmande, närande choklad och tröstande ord. Vi är rädda för växande avstånd, vi sökande naturer. Avstånd som känns inuti och som hörs i ord som inte sägs. Vi tar avstånd från avstånd och gör motstånd på motstånd på motstånd. Vi slås ner och slår tillbaka. Ramlar, reser oss. Söker, hittar. Kastar bort för att få söka upp igen.

Jag är en förökande natur. För rökande. En festsökande, teströkande, knäppgökande filur som ger efter för laster och rusar in i nästa vägg precis lika hårt som i den förra. En otålig natur, en tvivlande figur, ett rastlöst yxskaft och en motor med tusen häxkrafter. Retur i spel och förtur i kärlek, och jag går och går men kommer aldrig fram till vad klockan egentligen är.

När

När någon försvinner
som redan försvunnit

När två gröna ögon tittar på dig genom tusentals timmar och kilometer
När du kan minnas skrattet i dem
Och sorgen
När du anar vidden och det oväsentliga i tiden som passerat

När någon du delat andetag med plötsligt har slutat andas
När dina egna andetag blir påtagliga i just det faktum att de fortsätter
Hur länge?

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest några hårda skal jag vill picka hål på. Lite löst skinn jag vill strama åt. Några svarta hål att fylla. Med sand eller blod eller mening. Det är lite blodfattigt bara. Lite tomt.

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är bara några samtal jag behöver ringa, några flaskposter jag måste skicka, några röksignaler som måste upp ur lungorna. Det är lite för farligt att röka nuförtiden. Det blir lite trist.

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest en halsduk som är knuten lite för hårt, virad för många varv. En jacka som är lite för liten, kort i ärmarna och trång över axlarna. Ett par gympaskor som gått i lite för många vattenpölar. Det är lite för många vattenpölar. För djupa.

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest nåt som inte går att svälja, nåt som fastnar i gommen och inte kan spottas ut. Det är bara ett hjärta som slår i baktakt. Ett blodomlopp som är några grader för varmt. Några gamla händer jag önskar kunde sluta skaka. Det är lite mycket som skakar. För lite som står still.

Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest bokstäver som formerar sig, ord som staplar sig, meningar som kastar sig ut. Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest något jag upprepar. Som ett mantra. Som en manta, en djävulsrocka med sju meter mellan vingspetsarna, nedsläppt i ett akvarium i ett hobbyrum, i en källare. Och barnen som skulle mata den, för att lära sig ta hand om något levande, hällde i hela burken på en gång. En hel burk fiskmat flyter på vattenytan, precis där syret skulle komma in. Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Jag är bara inte så förtjust i fiskmat.