När det plötsligt kom nära. Det avlägsna, elaka, stinkande. Rann in under naglarna, mellan ögonfransarna, under skyddshuden och mitt framför ögonen. Obarmhärtigt förbi försvaret, förbunden och förbanden, in under kläderna, bakom tapeterna och under kuddarna i barnens rum. Hur rädda vi blev då. Hur mycket vi hann tänka. Känna. Ångra. Vilja.
Hur vi samlade oss då. Reste oss. Som en enda kropp. Gick ut tillsammans. Rakt emot rädslan. Vägrade vika.
Och hur vi såg i vår grannes öga att blicken var just densamma som vår. Att djupet nådde ner till samma botten. Där bara hjärtslagen spelar roll.
