Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest några hårda skal jag vill picka hål på. Lite löst skinn jag vill strama åt. Några svarta hål att fylla. Med sand eller blod eller mening. Det är lite blodfattigt bara. Lite tomt.
Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är bara några samtal jag behöver ringa, några flaskposter jag måste skicka, några röksignaler som måste upp ur lungorna. Det är lite för farligt att röka nuförtiden. Det blir lite trist.
Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest en halsduk som är knuten lite för hårt, virad för många varv. En jacka som är lite för liten, kort i ärmarna och trång över axlarna. Ett par gympaskor som gått i lite för många vattenpölar. Det är lite för många vattenpölar. För djupa.
Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest nåt som inte går att svälja, nåt som fastnar i gommen och inte kan spottas ut. Det är bara ett hjärta som slår i baktakt. Ett blodomlopp som är några grader för varmt. Några gamla händer jag önskar kunde sluta skaka. Det är lite mycket som skakar. För lite som står still.
Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest bokstäver som formerar sig, ord som staplar sig, meningar som kastar sig ut. Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Det är mest något jag upprepar. Som ett mantra. Som en manta, en djävulsrocka med sju meter mellan vingspetsarna, nedsläppt i ett akvarium i ett hobbyrum, i en källare. Och barnen som skulle mata den, för att lära sig ta hand om något levande, hällde i hela burken på en gång. En hel burk fiskmat flyter på vattenytan, precis där syret skulle komma in. Jag har inte så mycket ångest nuförtiden. Jag är bara inte så förtjust i fiskmat.
