Rörd

jag bär din beröring 

i huden och innanför

din blick i mina hornhinnor

mina händer vet exakt hur du känns i dem

och vi saknar dig,

huden, hornhinnorna, händerna och jag

hela dig 

saknar vi

 

infall, anfall, utfall

Anfall bästa försvar.  Anblick säker och sval. Andning nästan normal.

Skenbart orädd, stabil på tå. Bakom anfallet, bräcklig och låg.  I skalet vuxen, komplett, resolut. Barnet längtande ut, ut, ut.   Under andningen imploderar allt. Ögonen fräts sönder av salt.

Avsikt närmast primal. Utfall fört i journal.  Avfall i sämsta förvar. 

Åka bort

      November i hela kroppen. Fukt ända in i lårbenshalsen. In i pulpan. Långt över årsskiften, in i sena april och midsommarnattsdrömmar. Det finns ingen sol och snön har inte fallit än. Faller den smälter den. Faller en faller jag. Det är en tom tid och slutar inte regna i mellanrummen utanför fönstret. Rinner ut över allt som inte är. Allt som finns kvar att hända.

      Drömmar om att resa bort från mörkret, det klibbiga, skrattätande. Flyga över sneda horisonter, bort från skvallerormar, hjärtskakningar och urholkningar. Lyfta från bottenlösheten. Hänga i luftgroparna. Göra looping varv på varv på varv. Upp och ner.
      Men så landningarna. Smutsar ner drömmarna. Så rädd för att slå i marken. Att vingarna ska gå av. Att det ska stå ett sjuttonvåningshus i vägen på landningsbanan. Att passkontrollen ska vara stängd. Inga gränspoliser och inga stämplar. Inga konturer, inget fast, inget bestående. Stå och banka på glaset och inte släppas in. Gränspoliserna är på firmafest. Alla är på fest. Bara jag står och bankar.

      Och så rädd för oljus. Skoningslöst oljus som får alla fåror, varje buktning och varenda skär i den blåvita huden att skava sprickor i spegeln. Skava fram alla halsgropar i hjärtat och allt det söndriga inuti andningsorganen. Alla sammanfallna lungblåsor, all gammal tjära, all fjäder. Rädd för den framträdande fulheten. November håller den trots allt.
      Rädd för förnedringen. Att tvingas springa gatlopp helt utan käppar och spön. Utan åskådare. Ingen som vet vart jag ska. Att jag inte vet. Att horisonten inte syns och gatan som aldrig tar slut.

      Så vill jag göra rum av mellanrummen. Skriva det oskeddas lov. Låta den tysta ensamheten höras. Vill ha blodförkunnande medel så att jag känner min insida. Plocka ut insidan och hänga den på tork i en vind som vågar vittna om vår.
      Jag vill att du stryker några ögonlockar från mina tvivel och ger mig en smula existens. Du är välkommen tillbaka om du hittar genom hålen och maskorna. Komma vadande genom mellanrummen. Genom djupet. Jag sitter på den tappade tron i fattiga riddarsalen. Välkommen allra längst in.
      Välkommen att söka audiens.