Det händer att jag går på stan
och bara måste låsa in mig
på en offentlig toalett nånstans
och ha ångest för nån skitgrej
För vissa dagar pickar livet under huden särskilt hårt
och jag pallar inte med all den där stressen
Men om du kunde komma till mig då, och bara vara
så blev jag lite mindre ledsen
Det händer att jag kommer hem
och bara skriker högt och gråter
Att jag längtar efter nån som ser
och efter någon som förlåter
Och önskar att jag kunde ringa dig och be dig komma hit
Ja, jag vet ju att du är under stor press men
fick jag lägga mitt huvud i ditt knä, och bara andas
så blev jag lite mindre ledsen
Bara lite färre tårar, bara lite mindre hål
Bara lite bättre sikt och lite tydligare mål
Bara lite flera pauser, bara lite mera skratt
Bara lite längre dagar och en lite ljusare natt
Det händer att jag blir sittande
med blicken fästad långt, långt borta
Att livet känns oöverstigligt långt
men alla dagarna för korta
Och det händer att jag knappar in ditt namn i telefonen
och kanske att jag skickar dig ett mess sen
Och jag kräver inte mycket, nej det räcker att du svarar
så blir jag lite mindre ledsen
Nej, jag kräver inte mycket, ja det räcker att du svarar
så blir jag lite mindre ledsen
(Skriven 2013)
onsdag 31 december 2014
Hur det är och inte
Det här är inte på riktigt
Jag är inte här
Jag är nån annanstans och sysslar med nåt viktigt
Där är jag levande och kär
Här har livet liksom inte riktigt börjat
Jag bara går omkring och speglar mig i dig
Och jag längtar efter alla som någon gång har längtat efter mig
Här ska jag inte stanna
Alltid på väg nån annanstans
Letar det hela och det sanna
Letar det som aldrig fanns
Letar det liv som liksom inte riktigt börjat
och efter någon som vill spegla sig i mig
Letar någon som kan längta lika vilt som jag har längtat efter dig
Kom, så håller vi undan
allt vi inte når
Kom till mig så ska jag lära dig att blunda
och gömma dina sår
Kom in i det som liksom inte riktigt börjat
Kom in i mig och hjälp mig hitta ut
Kom och känn på hur mitt hjärta bankar, kom och känn min längtan utan slut
(Skriven 2010)
Jag är inte här
Jag är nån annanstans och sysslar med nåt viktigt
Där är jag levande och kär
Här har livet liksom inte riktigt börjat
Jag bara går omkring och speglar mig i dig
Och jag längtar efter alla som någon gång har längtat efter mig
Här ska jag inte stanna
Alltid på väg nån annanstans
Letar det hela och det sanna
Letar det som aldrig fanns
Letar det liv som liksom inte riktigt börjat
och efter någon som vill spegla sig i mig
Letar någon som kan längta lika vilt som jag har längtat efter dig
Kom, så håller vi undan
allt vi inte når
Kom till mig så ska jag lära dig att blunda
och gömma dina sår
Kom in i det som liksom inte riktigt börjat
Kom in i mig och hjälp mig hitta ut
Kom och känn på hur mitt hjärta bankar, kom och känn min längtan utan slut
(Skriven 2010)
måndag 29 december 2014
Politiskt inkorrekt 2 aka Del ur något större
- Jag vill aldrig bli tjock. Jag brukar titta på tjocka människor och tänka så. Särskilt när man ser hela familjer som är tjocka. Urvattnade kärnfamiljer klampandes i åtta par fula skor. Och pappan köper största sortens mjukglass till hela familjen, med strössel och gräddbulle och chokladdopp och flaeskesvaer och topping. Triumferande delar han ut gigantiska glassar till frun och barnen att äta i solen, snabbt innan de smälter.
Då känner han sig stolt pappan. Lite som en stenåldersman som kommer hem från en lyckad jakt och kan utfodra hela familjen i grottan. Och han ser inte alla äcklade blickar, hör inte alla upprörda mammor och mormödrar som viskar till sina män och till varandra att
– Nää… men titta vad sorgligt! Så mycket glass i redan för stora kroppar… Att de inte skäms, och att de inte har med sig en frukt istället, som är så nyttigt. Ja snart har vi det väl som i USA här med all övervikt och junk food och MTV!
En mamma som viskar så, vill jag aldrig bli. Men jag är gärna en person som tittar på tjocka människor och tänker ”Usch!”. Det får mig smal, vacker och hel och det tycker jag om. Tycker om smal. Tycker om vacker. Tycker särdeles om hel. Men inte tjock. Tjock och hel är inte alls samma sak. Och jag vill aldrig bli tjock. Aldrig ha såna där tjocka äckliga vader i fula skor. Jag vill aldrig ha fula skor. Med en tjock ful kropp som liksom pressar sig neråt. Det vill jag inte. Vill inte pressa mig neråt. Aldrig på mark som redan har gåtts på med miljarder andra tjocka kroppar i fula skor.
Jag vill aldrig ha en sån där uppsyn. Som säger att allt är likgiltigt för jag går ändå runt här och är tjock i mina fula skor och marken här har gåtts på miljarder gånger men Janne och ungarna och jag ska åka till Legoland på semestern i år. Legoland alltså. Dansk öl är ju så gott! Och mentaliteten är ju en helt annan där nere. Jo då, där är det mer fett i maten och tivoli och pölse och fleskevaer, och folk ler mot en i affären. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här, men jag klampar på. I mina fula skor.
Det vill jag aldrig säga. Aldrig klampa på i fula skor och önska att jag hade smalare vader men tänka att det är väl ok eftersom jag ändå ska få åka till Danmark. Med Janne. Och gå på Legoland. Hurra. Och fy fan. Då köper jag hellre alla sjuka skönhetsideal och svälter ihjäl mig och tänker inte alls tycka synd om alla tonårstjejer. Varför är det så jävla synd om dem? De är ju skitunga. Har massa tid på sig att gå ner i vikt. Massa tid innan de står inför icke-valet att åka till Legoland på semestern. Och snygga skor har deras föräldrar köpt, eller någon kompis snott åt dem i en galleria där de går omkring nästan som i ungdomsgäng och snattar hela dagarna, det har man ju hört. Massa grejer får de, och inte ett dugg synd om dem är det. Bara synd om mig är det, men jag klampar på i mina fula skor. Tjock och blek och ensam mitt i familjen.
Så vill jag aldrig tänka. Aldrig vara ensam mitt i familjen.
Och jag vill aldrig ha en sån där löjlig hästsvans fastän jag egentligen är alldeles för gammal och blek. Blond och färglös vill jag inte vara, och vattniga ögon som skriker
– Rädda mig! Jag vill inte till Danmark. Jag är inte det minsta intresserad av Lego, lekte inte ens med det när jag var liten. Jag var en riktig docktjej, en liten prinsessa var jag. Och jag blir fortfarande åksjuk och känner ju inte ens Janne och egentligen har jag alltid velat pröva att vara vegetarian.
Så vill jag aldrig skrika. Då köper jag hellre en jordenruntresa på avbetalning och tänker att
- Allt får lösa sig! Jag kanske ändå dör imorgon. Barfota. Mitt i ett bungy jump-hopp. Linan bara går av. För att jag har ljugit om min vikt och sagt att jag är mycket lättare än vad jag är.
(2007)
Då känner han sig stolt pappan. Lite som en stenåldersman som kommer hem från en lyckad jakt och kan utfodra hela familjen i grottan. Och han ser inte alla äcklade blickar, hör inte alla upprörda mammor och mormödrar som viskar till sina män och till varandra att
– Nää… men titta vad sorgligt! Så mycket glass i redan för stora kroppar… Att de inte skäms, och att de inte har med sig en frukt istället, som är så nyttigt. Ja snart har vi det väl som i USA här med all övervikt och junk food och MTV!
En mamma som viskar så, vill jag aldrig bli. Men jag är gärna en person som tittar på tjocka människor och tänker ”Usch!”. Det får mig smal, vacker och hel och det tycker jag om. Tycker om smal. Tycker om vacker. Tycker särdeles om hel. Men inte tjock. Tjock och hel är inte alls samma sak. Och jag vill aldrig bli tjock. Aldrig ha såna där tjocka äckliga vader i fula skor. Jag vill aldrig ha fula skor. Med en tjock ful kropp som liksom pressar sig neråt. Det vill jag inte. Vill inte pressa mig neråt. Aldrig på mark som redan har gåtts på med miljarder andra tjocka kroppar i fula skor.
Jag vill aldrig ha en sån där uppsyn. Som säger att allt är likgiltigt för jag går ändå runt här och är tjock i mina fula skor och marken här har gåtts på miljarder gånger men Janne och ungarna och jag ska åka till Legoland på semestern i år. Legoland alltså. Dansk öl är ju så gott! Och mentaliteten är ju en helt annan där nere. Jo då, där är det mer fett i maten och tivoli och pölse och fleskevaer, och folk ler mot en i affären. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här, men jag klampar på. I mina fula skor.
Det vill jag aldrig säga. Aldrig klampa på i fula skor och önska att jag hade smalare vader men tänka att det är väl ok eftersom jag ändå ska få åka till Danmark. Med Janne. Och gå på Legoland. Hurra. Och fy fan. Då köper jag hellre alla sjuka skönhetsideal och svälter ihjäl mig och tänker inte alls tycka synd om alla tonårstjejer. Varför är det så jävla synd om dem? De är ju skitunga. Har massa tid på sig att gå ner i vikt. Massa tid innan de står inför icke-valet att åka till Legoland på semestern. Och snygga skor har deras föräldrar köpt, eller någon kompis snott åt dem i en galleria där de går omkring nästan som i ungdomsgäng och snattar hela dagarna, det har man ju hört. Massa grejer får de, och inte ett dugg synd om dem är det. Bara synd om mig är det, men jag klampar på i mina fula skor. Tjock och blek och ensam mitt i familjen.
Så vill jag aldrig tänka. Aldrig vara ensam mitt i familjen.
Och jag vill aldrig ha en sån där löjlig hästsvans fastän jag egentligen är alldeles för gammal och blek. Blond och färglös vill jag inte vara, och vattniga ögon som skriker
– Rädda mig! Jag vill inte till Danmark. Jag är inte det minsta intresserad av Lego, lekte inte ens med det när jag var liten. Jag var en riktig docktjej, en liten prinsessa var jag. Och jag blir fortfarande åksjuk och känner ju inte ens Janne och egentligen har jag alltid velat pröva att vara vegetarian.
Så vill jag aldrig skrika. Då köper jag hellre en jordenruntresa på avbetalning och tänker att
- Allt får lösa sig! Jag kanske ändå dör imorgon. Barfota. Mitt i ett bungy jump-hopp. Linan bara går av. För att jag har ljugit om min vikt och sagt att jag är mycket lättare än vad jag är.
(2007)
Hej det är jag
Hej det är jag, du har aldrig träffat nån som jag
nån som så blint vill tro på minsta tillståndets lag
Du har aldrig dansat runt i livet med min intensitet
Aldrig inte vetat allt det jag inte vet
Hej det är jag, och jag vill vända ut och in
och upp och ner på allt så att min sanning blir din
Jag vill luta mig mot ditt innersta, och nå hela vägen ut
Vill att du ska dela all min längtan utan slut
Hej det är jag, jag tror att du längtat efter mig
Någon som kan väcka, lyfta upp och skaka dig
Och jag kan se din rädsla, men tror att jag tar hand om den
och det lilla barn som skriker hjälps vi åt att trösta sen
Hej det är jag, och jag får inte ringa dig
Och hur det river sår på hela insidan av mig
Det är ju bara jag, precis lika rädd som du
med bara lite annan bild av då och sen och nu
Hej det är jag, och mina ord tar aldrig slut
Kanske når de inte fram men de måste alltid ut
Och lilla, rädda jag skriver brev på brev
för att alls hantera sorgen över allt som inte blev
Hej det är jag, och jag får inga svar
Ingen brygga mellan det som är, som blir och det som var
Det är jag som skriver, jag som skriker, jag som släcks och dör
lite, lite mer för varje ord du inte hör
nån som så blint vill tro på minsta tillståndets lag
Du har aldrig dansat runt i livet med min intensitet
Aldrig inte vetat allt det jag inte vet
Hej det är jag, och jag vill vända ut och in
och upp och ner på allt så att min sanning blir din
Jag vill luta mig mot ditt innersta, och nå hela vägen ut
Vill att du ska dela all min längtan utan slut
Hej det är jag, jag tror att du längtat efter mig
Någon som kan väcka, lyfta upp och skaka dig
Och jag kan se din rädsla, men tror att jag tar hand om den
och det lilla barn som skriker hjälps vi åt att trösta sen
Hej det är jag, och jag får inte ringa dig
Och hur det river sår på hela insidan av mig
Det är ju bara jag, precis lika rädd som du
med bara lite annan bild av då och sen och nu
Hej det är jag, och mina ord tar aldrig slut
Kanske når de inte fram men de måste alltid ut
Och lilla, rädda jag skriver brev på brev
för att alls hantera sorgen över allt som inte blev
Hej det är jag, och jag får inga svar
Ingen brygga mellan det som är, som blir och det som var
Det är jag som skriver, jag som skriker, jag som släcks och dör
lite, lite mer för varje ord du inte hör
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)