Breven

Hej lilla verklighet. Du är så liten och så rutten och så ful. Så påtagligt irriterande närvarande i allt det stora, drömmande hela. En klump smuts i det rena. En oljedroppe i källvattnet. Ett hål i silen där för stora partiklar kommer igenom. Ett moln av damm och en torr bit bröd som växer i munnen utan att lösas upp. Just sån är du när du plötsligt gör dig synlig igen, efter att ha gömt dig bakom kulisser av hoppsanhet och längtelse precis lagom länge för att hinna glömmas bort.

Hej kris. Du som betyder möjlighet på ett språk jag inte kan. Du som följer vägar jag känner bättre än mina egna fickor. Dig jag kan upprepa utantill om jag blir väckt mitt i natten. Dina formlösa, förutsägbara mönster jag hatar ur djupet av hjärtat i halsgropen att jag tvingats bli vän med. Du är en dålig vän, kris. En av de allra sämsta.

Hej lilla land. Överbefolkat och sprängfyllt av livrädda människor. Lilla, kalla land där kaminen släckts, elden brunnit ut, där stängslen har byggts högre och grindarna låsts. Lilla, nordliga land vars hemlika, bultande kärna plockas sönder av avklädda bestar med trasiga tänder och upprivna klor. Du, lilla land med alla träd att klättra i, sjöar att simma i, berg att bestiga, fält att rusa igenom. Lilla land av klister mellan humanister, opportunister, antagonister, och perfektionister. Hej lilla, fega land med stor, stor plats men så liten vilja. Jag vet inte om jag vill vara i dig. Dina invånare får mig att tvivla.

Hej alla flygplan. Ni som tar mig bort, upp, fram, runt, hem. När tvivlen blir för starka och rastlösheten för påtaglig. Ni som lyfter mig upp i atmosfären och svingar mig runt, runt, runt så det kittlas i magen. Den blå himlen ovanför molnen, ni som låter mig vara i den. Och så jordens dragningskraft som tvingar mig ner igen. Hej på dig också.

Hej värld. Lilla, stora värld som jag vet så lite om. Värld jag engagerar mig för lite, men reser för mycket i för att mitt samvete ska vara rent. Du borde vara så liten i all din storhet. Så överskådligt uppnåelig. Vi borde nå runt dig med armarna utsträckta. Och ändå har du plats för precis alla och många fler. Du stora, trångsynta, ojämnt fördelade, fullt förfelade värld, hur ska jag veta om jag ska älska eller hata dig?

Hej lilla ångesthumla i bröstet. Du kommer olägligt, som alltid. Fel årstid. Fel år. Fel tideräkning. Du är inte välkommen i mig såhär års. Eller alls. Du stör rytmen, triggar fel impulser. Stör mig. Med ditt fula tryne och din killande päls. Du surrar för högt, i otakt och i fel oktav. Du bränns i något som redan bränns.

Hej du oemottagliga mottagare. Du tjockhudade kroppshydda med skymningshöga klagomurar, bråddjupa, krokodilstinna vallningsgravar, och taggtrådsstängsel runt hjärta och smärta. Kropp förklädd till pappa, partner eller pajas beroende på breven jag skickar, frågorna jag ställer, längtan jag vågar uttrycka. Du som är ett ointagligt fort med laddade kanoner i varje tandglugg. Vakter och soldater, beväpnade med bajonetter, K-pistar och butterflyknivar, i varje openetrerad öppning. Och en hel mellanstadieskola med barn som dansar runt dig och ropar “Ingen slipper här fram, här fram, här fram”. Hej du som inte vågar. Du som drar snabbare än din egen instinkt, springer fortare än benen någonsin burit, hellre flyr än vilja fäktas. Det är synd, tycker jag.

Hej alla flyktiga. Alla skuggfigurer som passerar perfekt i periferin. Dansar en svängut i centrum ibland, en snabbspolad solförmörkelse, men flankerar främst förgrunden i förbifarten. Ni slöjgestalter som passerar nyårsrevy på löpande band. Löpande hund som kissar in revir runtomkring mig och mitt splittrade, lilla liv. Hej lilla hund, kom och sov vid mina fötter i natt.

Och hej du som vågar. Du som står kvar. Hej du närvarande kropp, du tydligt uttryckta vilja att stå fast. Att vara med. Du med lyssnande blick, seende hörsel och lugnande blod. Din tröst att luta mot. Dina händer som vill hålla i mina. Du som vill hålla i mig och förhålla dig till mig. Du som kan. Hej du jag inte kan förhålla mig till. Hej och förlåt mig för det.

Hej lilla mänskliga orättfärdighet. Du omänskliga faktor. Du omedgörliga medhörning där jag hör för mycket av min egen röst och mina egna instrument. De bedövar mig och hindrar ljudet från att nå ut ur strupen, ut ur munhålan, öronen, högtalarna, ut i universum. Dit jag vill att det ska nå. Ut i det yttersta och in i det innersta. Hej alla hinder på vägen. Hej alla osprängda ljudvallar. Som jag längtar efter explosionen.

Hej alla brevbärare, budbärare, okbärare. Brevduvor, skogsduvor, fredsduvor. Ni med uppgift att leverera alla breven. Alla orden, de skrivna och de oskrivna. Ni med säcken full av frågor och sprängande längtan att fördela rättvist över världen. Ni som ska förmedla alla meningar, all mening. Bära dem hela vägen. Ut i det yttersta och in i det innersta. Hej ni ansvarstyngda, ni som är den helande länken till att allt ska gå jämnt upp en vacker dag.

Hej alla vackra dagar. Dagar som vaknar utan att vilja somna om. Dagar utan snöblandat hällregn, hällristade ärr, och hagelskurar av tryckande hetta. Dagar som går sin stilla gång utan att alla väder envisas med att passera vid samma klockslag. Dagar utan klockslag. Dagar utan hicka som aldrig går över. Dagar med lagom ljus, lagom ljud och lagom tryck. Intryck. Uttryck. Högtryck. Dagar som spinner som små kattungar i en öppen hand. Hej snälla små kattungsdagar. Det är tur att ni också finns.

Paradox

Jag kan inte vara med någon
som skrivit sånger
om andra

Jag kan inte vara med någon
som inte skriver sånger
om mig

En sökande natur

Jag är en sökande natur, säger de. Eller jag vet inte om det just är någon som säger det, men jag är det. Sökande. Till naturen. Och folk säger så mycket ändå. Alldeles för mycket. Det är precis som om de tror att de har något att säga. Så det är väl egentligen mest en tillfällighet om det inte är någon som säger att jag är en sökande natur. Istället säger de en massa annat dumt. Pratar i sina poddar, skriver i sina bloggar och på sociala medier. Särskriver och stavar fel och använder inte ett skiljetecken så långt benen bär och ögonaböj. Sökande naturer upprörs över detta. Söker upp saker att röras upp över. Rör upp saker. Så gör vi. Uppsökande till naturen, är vi. Uppåt söker vi. Inåt.

Jag är en försökande natur. Det är det aldrig någon som har sagt, men jag är det. För sökande. Hemsökande, sanningssökande, sanningssägande, sanningsägande. Sanningshalter högre än Kebnekaise önska vi, tusenprocentiga sanningar kräva vi. Vi sökande naturer har ett sjukligt behov av ärlighet, i en fruktlös kombination med ett skriande behov av besvärlighet. Enkelt får det inte vara. Men sant så in i hela havet stormar. Så vill vi ha det vi söker. Det osanna luktar ruttet och unket av fuktiga förrådsutrymmen och gammal disktrasa. Det enkla blir halt, skralt och banalt. Vi vill ha de krångliga sanningarna att balansera på mellan hustaken. Högt, högt uppe bland blinka lilla stjärnor och fjärran diamanter som lockar vår inre syn. Och vi vill ha någon som går nära, någon att ta tag i när vi är på väg att ramla. När vi är på väg hem. Närlighet med all sin härlighet vill vi ha med oss vart vi går. Närhet i en liten ask och en fjällrävenryggsäck full med härlighet och ymnighetstermosar med värmande, närande choklad och tröstande ord. Vi är rädda för växande avstånd, vi sökande naturer. Avstånd som känns inuti och som hörs i ord som inte sägs. Vi tar avstånd från avstånd och gör motstånd på motstånd på motstånd. Vi slås ner och slår tillbaka. Ramlar, reser oss. Söker, hittar. Kastar bort för att få söka upp igen.

Jag är en förökande natur. För rökande. En festsökande, teströkande, knäppgökande filur som ger efter för laster och rusar in i nästa vägg precis lika hårt som i den förra. En otålig natur, en tvivlande figur, ett rastlöst yxskaft och en motor med tusen häxkrafter. Retur i spel och förtur i kärlek, och jag går och går men kommer aldrig fram till vad klockan egentligen är.

När

När någon försvinner
som redan försvunnit

När två gröna ögon tittar på dig genom tusentals timmar och kilometer
När du kan minnas skrattet i dem
Och sorgen
När du anar vidden och det oväsentliga i tiden som passerat

När någon du delat andetag med plötsligt har slutat andas
När dina egna andetag blir påtagliga i just det faktum att de fortsätter
Hur länge?