Trösten och resten

Vi träffas i olika faser
Vi tar, vi ger och vi får
av varandras alla extaser
Av tiden som kommer och går

Jag kom till dig när jag var sliten
ur ett sammanhang som jag förstod
Hos dig kunde jag vara liten
och jag kunde le när du log


//Det är inte du det ska vara sen
Men just nu finns bara vi
Och den hägrande ångesten
är ändå bara kemi

Nej, det ska inte vara du
och det ska inte vara jag
Men det ska alltid vara nu
Och det ska aldrig mer bli dag//


Och vi kunde bygga nåt annat
än det som vi provat förut
Och mötas i att vi förbannat
relationer som plötsligt tar slut

Och där låg vi i varandras armar
Där låg vi och andades in
Och lät varandra bli varma
och för en stund vara din och min

//Det är inte du det ska vara sen... //

Men ljuset skar in genom springan
i din trasiga persienn
Klippte gradvis av våra vingar
och blottade verkligheten

Så nu tuggar jag urgamla fraser
och trollen river mitt hår
För vi träffas i olika faser
Men idag är precis som igår

//...//

Att formera sig

Jag ville skriva en text om att formera sig. I det stora och i det lilla. En text om vikten av att stå tillsammans sida vid sida. Men jag kom av mig. För att ett liv plötsligt klipptes av. Ett liv som borde ha fått vara mycket längre. Ett liv bland alla våra liv, som inte längre är ett bland våra.

Några sensommarveckor då millenniet fortfarande är ungt och solen äntligen värmer igen är luften vi andas samtidigt både iskall och gammal och unken. Vi går i prideparaden och miljoner små stjärnor och regnbågar blinkar av allmänmänsklig kärlek och solidaritet. Och ett par dagar senare tapetseras tunnelbanestationer med samma stinkande budskap som inför ett stundande världskrig för ett åttiotal år sedan. Vi skriker att det är fel. Vi är förvirrade och rädda. Vi älskar och vill bli älskade. Ytterligare några dagar senare släcks en ung människas liv. Ett liv bland alla våra liv.

Han är 25 år och sommaren har äntligen kommit för i år. Efter månader av regn och för årstiden ovanlig kyla har solen plötsligt börjat skina med full kraft. Hud blottas och människors ansikten spricker upp i leenden mot varandra. Äntligen kommer sommaren, säger blickarna. Äntligen börjar det, det vi har väntat på. Äntligen blir det ljust och varmt. Det blir en indiansommar i år och kanske kan vi bada utomhus långt in i september. Långt in i framtiden, i allt det som ska komma.

Han var 25 år och samtidigt växte mörkret innanför hans unga ögon. Ögon som borde fått se så mycket mer. Han var 25 år, bärande 25 års tankar, känslor, hopp, förtvivlan, mörker, ljus och kropp. En 25årings kropp, bärande mångdubbelt fler kommande år. Ögon menade att se, händer menade att känna, hjärta menat att fortsätta slå. Han var 25 år och en dag var hans liv slut. Plötsligt fanns han inte mer bland oss. Plötsligt kändes avstånden oövervinneliga, branterna oöverstigliga och djupen oändliga och vi som stod kvar, med våra darrande, bultande små liv önskade att vi hade sett det komma. Att vi agerat. Att vi formerat oss.

Jag ville skriva en text om att formera sig. Men jag kom av mig. Kom av mig och började om. Så som alla borde få börja om. Jag är ingen och jag är alla. Allt händer samtidigt och vi är ingen om vi inte formerar oss.