Jag tar med dig

Det är frost på marken och glöd i bröstet
Det är köldrekord inomhus och imma på ögonvitorna

Lägg en arm om min hals, ett piller i min drink, ett skambud på en svindyr bostadsrätt
Lägg ut från land och ditt huvud vid mina fötter

Nu åker vi
Och hoppas att någon väntar på oss

Alldeles strax

Vägen är så hal, isen så lång, backen så mörk och natten är så brant. Jag ser inte slutet och början har jag glömt så jag stannar halvvägs, strax innan avfarten och trampar vatten tills jordmassorna dragit vidare och jag svimmar av utarmningssyndrom och närhetsbrist. Solen är så skarp, ljuset så vasst och konturerna så obarmhärtigt synliga från månen. Så jag stannar under rullgardinen och kniper ihop ögonen, drar åt min hud och suddar ut mina kanter tills blodet dunstat och tårarna levrat sig.

Jag ligger här bakom täcket och håller andan tills jag inte syns längre. Tills ansvaret har åkt förbi med första morgontåget och sanningshalten har sjunkit till omätbara nivåer. Här är gräset brunare, ärtsoppan ljummare, spegelbilden suddigare och bensodiazepinerna snällare. Här är behoven rundare och tankarna luddigare. Här är jag fri från skuld för här är väggarna av pansarglas och det finns inga stenar att kasta. Utom de gallstenar, njurstenar, bärnstenar, stenrösen, rullstensåsar jag bär inom mig. Och stenmurarna jag byggt för att hålla lössen borta.

Här ligger jag och resonerar med hopplösheten, gömmer mig för det osynliga och retar denguefeber på alla ilande tankar som gång på gång kraschar mot pansarglaset och faller till marken som jasplan som inte lärt sig flyga. Här ligger jag och andas i plastpåse och tvättar såren med kaustiksoda. Ligger och längtar efter abstinens, efter att få skrika av smärta och få vända kroppen utochin. Här ligger jag och planerar för världsherravälde.

För under tröskeln, bakom branten, långt in i utanförskapet. På andra sidan ögonblicket, strax innanför ögonlocket, ovanför hörnet, längst upp i Helvetesgapet. Där. Precis på baksidan av solen, framför skuggan, väster om norr och rakt söderut från dystergökens ihärdiga galande. Just där.

Dit ska jag ta mig. Sen kan vi snacka. Då ska ni få se. Då är det fan ingen jävel som kommer och sätter sig på mig.

Trösten och resten

Vi träffas i olika faser
Vi tar, vi ger och vi får
av varandras alla extaser
Av tiden som kommer och går

Jag kom till dig när jag var sliten
ur ett sammanhang som jag förstod
Hos dig kunde jag vara liten
och jag kunde le när du log


//Det är inte du det ska vara sen
Men just nu finns bara vi
Och den hägrande ångesten
är ändå bara kemi

Nej, det ska inte vara du
och det ska inte vara jag
Men det ska alltid vara nu
Och det ska aldrig mer bli dag//


Och vi kunde bygga nåt annat
än det som vi provat förut
Och mötas i att vi förbannat
relationer som plötsligt tar slut

Och där låg vi i varandras armar
Där låg vi och andades in
Och lät varandra bli varma
och för en stund vara din och min

//Det är inte du det ska vara sen... //

Men ljuset skar in genom springan
i din trasiga persienn
Klippte gradvis av våra vingar
och blottade verkligheten

Så nu tuggar jag urgamla fraser
och trollen river mitt hår
För vi träffas i olika faser
Men idag är precis som igår

//...//

Att formera sig

Jag ville skriva en text om att formera sig. I det stora och i det lilla. En text om vikten av att stå tillsammans sida vid sida. Men jag kom av mig. För att ett liv plötsligt klipptes av. Ett liv som borde ha fått vara mycket längre. Ett liv bland alla våra liv, som inte längre är ett bland våra.

Några sensommarveckor då millenniet fortfarande är ungt och solen äntligen värmer igen är luften vi andas samtidigt både iskall och gammal och unken. Vi går i prideparaden och miljoner små stjärnor och regnbågar blinkar av allmänmänsklig kärlek och solidaritet. Och ett par dagar senare tapetseras tunnelbanestationer med samma stinkande budskap som inför ett stundande världskrig för ett åttiotal år sedan. Vi skriker att det är fel. Vi är förvirrade och rädda. Vi älskar och vill bli älskade. Ytterligare några dagar senare släcks en ung människas liv. Ett liv bland alla våra liv.

Han är 25 år och sommaren har äntligen kommit för i år. Efter månader av regn och för årstiden ovanlig kyla har solen plötsligt börjat skina med full kraft. Hud blottas och människors ansikten spricker upp i leenden mot varandra. Äntligen kommer sommaren, säger blickarna. Äntligen börjar det, det vi har väntat på. Äntligen blir det ljust och varmt. Det blir en indiansommar i år och kanske kan vi bada utomhus långt in i september. Långt in i framtiden, i allt det som ska komma.

Han var 25 år och samtidigt växte mörkret innanför hans unga ögon. Ögon som borde fått se så mycket mer. Han var 25 år, bärande 25 års tankar, känslor, hopp, förtvivlan, mörker, ljus och kropp. En 25årings kropp, bärande mångdubbelt fler kommande år. Ögon menade att se, händer menade att känna, hjärta menat att fortsätta slå. Han var 25 år och en dag var hans liv slut. Plötsligt fanns han inte mer bland oss. Plötsligt kändes avstånden oövervinneliga, branterna oöverstigliga och djupen oändliga och vi som stod kvar, med våra darrande, bultande små liv önskade att vi hade sett det komma. Att vi agerat. Att vi formerat oss.

Jag ville skriva en text om att formera sig. Men jag kom av mig. Kom av mig och började om. Så som alla borde få börja om. Jag är ingen och jag är alla. Allt händer samtidigt och vi är ingen om vi inte formerar oss.

Händer

Det händer.
Händer på min kropp.
Definierar mig.
Berättar var jag börjar och var jag slutar.
Att jag börjar och slutar.
Det händer att jag börjar och slutar.
I händer.

Några vackra bilder / 'Noken goe ting'

När världen blir elak så finns det
några bilder som jag kan ta fram
Allt är sparat just så som jag minns det
Som solupplyst, flygande damm

Jag tänker på månen som lutar
sig bakåt och slappnar av
På gammaldags godis i strutar
En gammal, väl ompysslad grav

Att trösta ett barn när hon gråter
en hund som har väntat på dig
Hur orden som rimmar låter
när du sjunger dem stilla för mig

Ljudet av regnet som strilar
Hur det rör vid dig mjukt och lätt
En arm runtom dig när du vilar
En kall öl och en cigarett

Hur vinternattshimlarna lyser
på väg hem från storstadsbesök
Vattenpölar som fryser
och andetag som blir till rök

När kalla demoner tar över
mitt sinnes innersta prång
När värme är allt jag behöver
så skriver jag en sån här sång

Och hittar bland minnenas bilder
en måne, en grav och en hund
och gammaldags, hårda pastiller
som tröstar en liten stund



Framfilurat och fritt översatt av mig från norska i april 2015. Originalet är skrivet av gruppen Vamp och texten står att finna här: http://www.vamp.no/tekstene/?id=67

Musse

Jag ville varit där
Ville hållit din hand
Berättat att du fanns
Att jag saknat dig ibland

Jag ville lyssnat och lyssnat
Och lyssnat igen
På alla ord som aldrig sas
På andhämtningen

Jag ville varit där
när luften tog slut
Ville fångat mera tid
innan den rann ut

Men du var inte ensam
Och du är det inte nu
Vi är fortfarande vi
Du är fortfarande du

Trots tomheten i
den kropp som var din
när människan där i
nu somnat in

Den här våren

Jag letar något lugnt och tyst, men det är så mycket som surrar den här våren
Så lätt att fastna i ett ältande, för vems är villkoren och vems är såren

Och fast jag tror att jag är mindre rädd just nu än de tidigare åren
känns vägen ändå lika lång och jag vet att de säger att det går, men

Jag tränar på att vara still och det är så mycket som snurrar den här våren
Och fast jag rymmer inåt är det ändå tillslut alltid nån som når en

Med denna någon har jag djupa kvartssamtal om vem som egentligen förstår en
och om det faktiskt tjänar nånting till att försöka sopa igen spåren

Kvartssamtalen blir oändliga och det blir så många sånger den här våren
För vems är svaren, vems är frågorna, och vems är bilderna i tåren

Ja, det som surrar och snurrar är detsamma som surrat sen tonåren
Och det finns väl ingen anledning att tro att jag blir vuxen den här våren

Om en plats

Vet du nån lagom solig glänta
där jag kan kyla ner mitt blod
Där jag kan lära mig att vänta
Där jag kan hitta tålamod

Vet du nån sjö som jag kan bada i
för att strama åt min hud
Så den kan hålla allt där inuti
Hålla i det som är nu


Vet du nån hemlig, liten koja
där jag kan gömma mig ett tag
med all min stress och paranoia
Med allt det onda som är jag

Vet du nåt träd som jag klättra i
högt, högt upp så att jag ser
Vet du nåt fast jag kan stå fjättrad vid
och sluta jaga efter mer


Jag vet en stig där jag kan smyga
där jag kan smyga hem till dig
Jag vet en rymd där vi kan flyga
om du håller hårt i mig

Jag vet ett hav som vi kan simma i
som vi kan flyta ovanpå
Jag vet en känsla vi kan svimma i
Jag vet en plats som vi kan nå

Längtan efter hen som precis var här

Jag kommer hem igen
och du är inte kvar här nu
Men mina läppar brinner än
och min kudde luktar fortfarande du

Och din luft är kvar
i mina lungor, jag andas den
Och för varje andetag jag drar
är det lite, lite närmre tills vi ses igen

Vad vi gör

Mina ögon ser
Dina speglar

Mina händer öppnar
Dina reglar

Dina sinnen (Sinnenas vals)

Du har träffat passionen och vet hur den sprakar
och ger mening åt allt det du annars försakar

Du har tittat på djupet och sett hur det svindlar
hur det förtrollar och hur det förblindar

Du har fått känna på närhet och vet hur den skrämmer
och hur enkelt den rädda blir den som bestämmer

Ja, du har lyssnat på rädslan och vet hur den låter
Den låter som barnet inom dig som gråter

Du har luktat på tvivel och vet hur det bränner
och gör och trasor och maskor av allt som du känner

Men du har smakat på kärlek och vet hur den smakar
Den smakar som du och jag när vi vaknar

Om hösten

https://soundcloud.com/blenda-lafveskans/om-hosten

Tusen gånger

Säg tusen gånger att du älskar mig
Sjung tusen sånger och jag förlåter dig
Lägg dina svala händer på min panna
Och snälla, bara säg att du vill stanna
Att du önskar allting annorlunda, att du önskar ta mig med
Säg att i dina tankar är jag alltid där bredvid

Låt mig bo i dina ögon, låt mig sova i din hand
Jag kan växa som en blomma om du vattnar mig ibland
Om jag får en egen plats och jag får va en egen sort
För jag är räddast utav allting för att bara glömmas bort

Skriv tusen gånger att du saknar mig
Och skriv att du kommer så väntar jag på dig
Skriv att du vill stryka sorgen från min panna
och nästa gång du kommer ska du stanna
För du önskar allting annorlunda och du önskar ta mig med
och i alla dina drömmar är jag alltid där bredvid

Och jag bor i dina ögon, och jag sover i din hand
Och jag växer som en blomma för du vattnar mig ibland
Och jag har en egen plats och jag får va en egen sort
Och jag ska aldrig mer va rädd för att bara glömmas bort

För jag har en egen plats och jag får va en egen sort
och jag ska aldrig mer va rädd för att bara glömmas bort

(Skriven 2013)

En begåvad vän säger det ofta bättre än du

https://www.youtube.com/watch?v=j0EJkLo4nms

Det dubbla

-Klarar du dig?
Du måste ju inte säga så. Du måste inte titta på mig sådär medlidande, urskuldande, nedlåtande. Påstående.
-Du får gärna ringa.
Du måste ju inte säga så. Sådär liksom hjälpande, uppoffrande, trevande. Högtravande.

Säg inte så! Var inte så! Säg ingenting! Var ingenting. Låt mig vara. Bara. Låt mig vara jag i kvadrat, precis som du ändå bara är du, du, du , du , du.

-Klarar du dig?
Du hade ju gärna fått säga så. Du hade gärna fått titta på mig. Ärligt, undrande, varsamt. Du hade fått se mig, höra mig, röra mig. Röra dig.
-Du får gärna ringa.
Du hade kunnat få säga så. Jag hade kunnat ringa och du hade kunnat svara. Vi hade kunnat prata. Men du säger inte så. Du är inte så. Du säger ingenting. Är ingenting. Låter mig bara vara. Du är bara du, du, du, du, du och jag är ensam.

Klarar jag mig? Vad fan menar du? Klart jag inte gör! Hur skulle det gå till och hur skulle det se ut egentligen? Och vad fan menar du med att inte fråga? Tala är kvicksilver och hela jag är salt. Som döda havet fast urvattnat, urlakat, ursinnigt. Jag skulle torka ut dig och du skulle riva sönder mig om vi pratade. Allt salt skulle rinna ut och inget skulle fyllas på. Precis som nu när allt bara är tyst. Så, klarar jag mig? Det är dessvärre inget jag vet något om.

Hanteras varsamt

Vi är kristallglas, jag och du. Tunna och skira med smal, smal fot och minimala luftbubblor i det sköra, grönskimrande glaset. Munblåsta är vi, ojämna i kanterna. Såna glas en ser hela insidan av, vad det än är fyllt med. Hela vägen in syns vi. Och hela vägen ut.

Vi hör till den sort som måste hanteras varsamt. Vi bör brukas, men med största försiktighet. Packas i tydligt märkta lådor, med dubbla lager bubbelplast vid flytt. Stå i speciella skåp i finrummet eller på en hylla högst upp i köket, när vi inte används. Vi behöver en egen plats. Och vi vill drickas ur med beröring som knappt känns. Bara tunn, tunn hud mot tunt, tunt glas. Då lovar vi att släcka törsten.

Men vi går sönder så lätt. Alldeles för lätt, det vet vi, men vi kan inte hjälpa att vi spricker och sprängs mot hårda golv, oslipade bänkskivor, rostiga diskhoar, och vassa tänder. Det räcker med att någon råkar snubbla på en räkmacka eller slinta på en spottstyvel så flyger vi ur greppet. Och vi landar aldrig på foten. Alltid på pannbenet. Och om någon skålar för kraftfullt med oss eller håller oss bara lite för hårt så krossas vi, där rätt i handen. Tusentals bitar och trasor och skärvor och slamsor går vi i varje gång och vi är så svåra att klistra ihop. Vi klistrar och klistrar men blir aldrig riktigt hela. Dessutom tål vi inte klister.

Vi är såna som absolut inte får diskas i diskmaskinen. Det borde vara uppenbart i all vår skörhet och skönhet, men lik förbannat är det alltid nån jävel som inte fattar. Nån som trycker in oss där i maskinen, bland fula ikeakaffekoppar, rostfria grytor, omaka bestick och gamla flottiga matlådor med köttfärssåsrester från förra seklet. Överfullt är det redan, så inget kommer ändå att bli rent men hen trycker på längsta programmet. Det varmaste och blötaste, som brummar och skakar som en jordbävning och håller på en hel natt.Eller ett liv. Minst. Och det är klart att vi inte håller. Klart vi går sönder. Det hade vi ju sagt om vi hade trott att det skulle behövas. Nu sa vi inget och så ligger vi där i miljoner hulkande skärvor och skräpar i personalrummet.

Såna är vi, jag och du. Och din mamma jobbar inte här.

Tvätt

Jag står i duschen och tvättar bort gammal tid. Tid som har fastnat bakom öronen, i hårbotten, i svalget. Skrubbar bort eksemen från hjärtat, de som kliar, och smolket ur tårkanalerna. Sköljer bort gamla inpackningar som ändå inte verkat mjukgörande, och skrubbkrämer som inte lyckats riva bort alla döda hudceller. Och rengöringsmjölken som utlovade sig ha en föryngrande verkan. Tvättar bort allt det som kunde fått stå kvar i hyllan på affären. Tvättar bort affären. Tvättar bort hela shoppingstråket. Hela staden.

Skrubba, skrubba, skrubba skrubba bort varenda min. Varenda din.