Plötsligt slår det mig igen
att jag landat i det sanna
Och jag har flykt i ögonen
fast jag borde våga stanna
Och jag har tusen onda tankar
som byggt bo och gjort sig hemma inuti
Ett inre landskap av dimbankar
som vill gömma och ta ner och dela upp det som är vi
Plötsligt slår det mig igen
att det är din luft som jag andas
Att jag är livlös utan den
Lever bara när vi blandas
Och jag är rädd för alla stunder
dina lungor är nån annanstans än här
Rädd för allt som finns där under
allt som darrar, allt som skakar, allt som var och allt som är
Och så slår jag mig igen
för jag ramlar när jag springer
så fort jag kan från sanningen
och vänder mig och pekar finger
Jag är så rädd för alla såren
som slås upp och blöder mer för varje fall
Så sjukligt rädd för alla åren
som vi levt på varsitt håll, och alla de som komma skall
Men så står du där igen
som om du aldrig varit borta
Och du säger allt blir vackert sen
när vi har lagat din aorta
Och jag känner att du känner mig
igenom tid och genom alla sår
Och jag vet att du kan se mig
och jag vet helt säkert att du håller i mig när vi går
Och jag viskar att jag känner dig
igenom rymd och genom varje tår
Och att bo i det du ger mig
är det största och det vackraste och sannaste jag får
