Viktigt meddelande till synnerheten: Det är här jag står, precis nedanför podiet, strax utanför ljuskäglan. Jag är klädd i mjukisbyxor och eksem och du känner igen mig på min alldaglighet och slocknade aura. Bakom talarstolen håller jag mitt anförande. Med omyndigförklarad stämma läser jag innantill ur det splitternya kollegieblocket där inte ett ord finns att luta mot, inte en mening att hålla sig i. Livrädd för att någon ska höra. Livrädd för att ingen ska höra. Oändligt rädd att du inte ska höra. Eller vilja.
Jag säger inte att jag väntat, men det har jag. Säger inte att jag längtar, men det gör jag. Säger ingenting så har jag ingenting sagt. Säger allt så kanske något tillslut låter bra. Något tillslut blir rätt.
Det är här jag står. Det är härifrån jag kan ta mig. Det är här du kan komma och hämta mig.
Slut på meddelande.
