Vårutjämning

Nu är dagarna längre än nätterna. Men luften är lika kall och huden lika tunn över mjälten och under ögonen. Videungen vaknar men fräknarna sover. Nu är det ljust när jag kommer hem, men lika mörkt bakom köksluckorna, i garderoben och i byrålådorna. Lika mycket syltrester och ostkanter i kylskåpet. Och snart ska fönstren tvättas och dammet i hörnen framträda med säsongsanpassad skärpa i det nya ljuset.

Nu spricker det sista av isarna och haven öppnar sig. Men i magen är allt knutet lika hårt.
Nu delas bilder på knoppar, videkissar och första koppen kaffe på altanen. Nu poseras det i solglasögon och årets vårleende på söndagspromenaden men ingen redigerar de sneda horisonterna i bakgrunden.

Resa

Jag var på resande fot. Över sälla jaktmarker, genom öppna kontorslandskap, under blinka lilla stjärna. Konstant nya riktningar, onåbara mål. Strax ovanför. Tog aldrig riktigt mark.

Men jag skickade ett vykort från varje vidd, varje vägskäl, varje vrå jag passerade. En påminnelse om min existens. En skärva av min omättliga, ostoppbara längtan. En kil av mitt närvarande i ditt varande.