Smal. Jag vill så gärna vara smal. Jättesmal. Superultramegasmal. Minismal. Minimal. Fenomenal. Mager helst. Skinn och ben bara vill jag vara. Skinn som är så snyggt, snyggaste jag vet nästan. För att inte tala om ben. Som sticker ut överallt och sticks och rivs och skaver hål på huden.
Bli smal, vill jag. Vansinnigt smal. Så smal man kan bli utan att dö eller orka leva på riktigt. Och sen ännu smalare. Smalast av alla. Så smal att jag försvinner. Uppslukas av intet. Slukar intet. Inget alls. Andas knappt. Ingen luft. Inget regn. Stå under en telefontråd utan att bli blöt, som i Bellmanhistorian när man var liten. Telefontråd, som inte ens finns längre. Mobilt och strålning är allt och jag vill bli så smal att jag kan gömma mig under strålningen utan att bli blöt och utan att få cancer.
Så jag kräks. Kräks upp brödet, smöret, spaghettin, chokladen, mjölken, fiskpinnarna, carpaccion, semlorna, linsgrytan, prinsesstårtan och tortillachipsen. Kräks upp fettet, tjocket, hullet, valkarna,revbenen, höftkammarna. Kräks upp näringsdrycken, kosttillskottet, stenåldersdieten, Atkins-metoden, 12-stegsprogrammet, GI, LCHF, IOGT och NTO. Kräks upp ett kilo i veckan fram till sommaren. Kräks upp baddräkten jag äntligen kommer i igen och smaljeansen i garderoben som fortfarande ligger och väntar. Väntar på smalheten. Den totala. Den optimala.
Kräks upp cancern, stressen, ångesten, paniken. Kräks fram ny stress, ny ångest ny panik att kräkas upp. Kräks upp karuseller som snurrar och snurrar och snurrar och aldrig går att kliva av. Kräks upp det tjocka, kräks upp det smala, innanmätet, utandömet, alltet, intet. Kräks upp världsalltet, världshaven och alla gamla vrak som ligger och skräpar på botten. Alla som kastats överbord, alla som gått på plankan, alla som dött i skörbjugg och dumpats utan att få en värdig begravning i vigd jord.
Kräks upp jorden. Den ovigda. Kräks upp jorden jag borde stå på men inte når ner till.
