Unningar

Jag unnar mig finkaffe på morgonen. Franskrostad Arabica ur mugg i återvunnen wellpapp, på väg till jobbet genom allt det mörka. Till kaffet, världens dyraste macka. Surdeg, 7 sorters frön och närlagrad ost, på stående fot. Unnar mig hål i plånboken. Hål i samvetet. Hål i ramverket.
　
Jag unnar mig att feströka. På fredagskvällen, på 40-årsfesten, på balkongen på söndagsförmiddagen. Unnar mig stenlunga, lungcancer, lungmos. Unnar mig de dyraste emfysem.
　
Jag unnar mig oxfilé till fredagen. Unnar mig råmande kor staplade på varandra utan möjlighet att vända sig och utan att nånsin få bländas av solen. Unnar mig att slå en bearnaise till oxfilén, idel nya ägg när såsen skär sig igen och igen. Jag unnar mig ett dyrare vin och en mörkare choklad. Unnar mig skrumplever, och usla villkor för arbetarna på vinodlingarna och kakaoplantagen. Det är vi värda.
　
Jag unnar mig resor till solen. Och till snön som finns kvar. Unnar mig flygrädsla och vettlöst dåligt samvete. Flygskam, blodskam, luskam. Unnar mig gigantiska ekologiska fotavtryck och smältvatten att vada i. Unnar mig att vistas i högriskområde, utan skyddsutrustning. Unnar mig hudcancer. Unnar mig resan hem igen.
　
Jag unnar mig tid för mig själv som jag inte vill ha. Tid att inte tänka på pensionen. Unnar mig att vrida upp elementet på natten och öppna fönstret på vid gavel. Eldar för kråkorna. Bränner upp orangea kuvert som valborgsmässobål. Unnar mig elden.
　
Jag unnar mig nya skor. Unnar mig att täcka mina fötter med någon annans hud. Oxe, sugga, krokodil. Gråsäl. Unnar mig skavsår och krökta tår. Unnar mig hallux valgus och blåsor som spricker. Unnar mig det som rinner ut. Jag unnar mig att konsumera. Att leva på tvärs mot mina principer, min övertygelse och mina värderingar. Unnar mig tysta retreater och att rena kroppen medelst juice.
　
Jag unnar mig tröst. Kan jag få göra det, eller?

Mariehøne

jag såg en nyckelpiga idag
den första
jag tog ett kort på den där den låg mitt på den skrovliga asfalten
räknade prickarna, åren
räknade hjärtslagen innanför vårjackan
när som helst kunde den bli ihjältrampad av en fotriktig promenadsko som var ute
och luftades i den första riktigt värmande solen
jag lämnade den där den låg mitt på den skrovliga asfalten
gick vidare

och inuti mig var våren mer avlägsen än i november