Rita på ryggen

 Får jag låna din rygg? En natt eller tusen. En sekund bland lånade sekunder. En sekund innan alla sekunder är slut.

Får jag ligga bakom dig i mörkret och rita med min hud mot din? Tunna, ickevägande fingertoppar mot tung, trygg rygg. Andas genom det mörka. Får jag? Skriva brev till dig med iskalla fingrar på din varma rygg. Jag vill. Du behöver inte läsa på en gång. Behöver inte läsa sen. Bara huden får vara där. Nu. 

Ibland säger ett ord mer än tusen, inget säger mer än huden.

Långa, ordlösa brev vill jag skriva. Rita silhuetter, figuriner, spegelbilder, karikatyrer och fantasifoster. Göra dem verkliga, ge dem hud. Skulptera, kryptera, vidimera. Lånat blir ägt. Allt sparas i huden. 

Får jag äga din rygg? En sekund eller resten. Jag ger dig huden. Varsågod.

Till synnerheten

Viktigt meddelande till synnerheten: Det är här jag står, precis nedanför podiet, strax utanför ljuskäglan. Jag är klädd i mjukisbyxor och eksem och du känner igen mig på min alldaglighet och slocknade aura. Bakom talarstolen håller jag mitt anförande. Med omyndigförklarad stämma läser jag innantill ur det splitternya kollegieblocket där inte ett ord finns att luta mot, inte en mening att hålla sig i. Livrädd för att någon ska höra. Livrädd för att ingen ska höra. Oändligt rädd att du inte ska höra. Eller vilja.

Jag säger inte att jag väntat, men det har jag. Säger inte att jag längtar, men det gör jag. Säger ingenting så har jag ingenting sagt. Säger allt så kanske något tillslut låter bra. Något tillslut blir rätt. 

Det är här jag står. Det är härifrån jag kan ta mig. Det är här du kan komma och hämta mig.

Slut på meddelande.

Förlåt

Förlåt.  Förlåt att jag inte orkade äta upp. Lämnade kvar rester av din ugnsgratinerade ansträngning på tallriken. Intorkade. Förlåt för att jag tog det sista. Den sista pralinen, den var inte ens god. Det sista av sylten, av den goda osten, av statskassan, av syret. Förlåt för saxen mot den sista testen av ditt långa hår. Förlåt att jag klippte till. Det var inte meningen och jag vet inte om det verkligen var jag, det kan mycket väl ha varit någon annan, men det är jag som ber om förlåtelse. Förlåt mig så köper jag tillbaka allt. Sylt, ost, hår, syre- varsågod! Flera lager praliner, om du förlåter. 

Förlåt att jag skyllde ifrån mig, skyllde på dig, på omvärlden och samhällsklimatet. Skylde mig bakom vita lögner. Och förlåt att jag ljög när jag sa att jag alltid talar sanning. Förlåt för att jag trodde på lögnerna, mina och dina. Förlåt att mina ögon var så blå bakom allt det bruna, gröna och mörka. Förlåt för allt det mörka. Förlåt för nätterna. Och för dagarna. 

Förlåt för alla bilolyckor, alla som körde för fort, kollade mobilen, missade att svänga. Promillehalten i blodet, förlåt för den. Den var för hög naturligtvis, jag borde ha förstått det. Borde ha sänkt den, borde ha uppfyllt nolltoleransen. Förlåt för poliskontrollerna där du minst väntade dem, på raksträckan, bakom kröken, i badrumsskåpet. Förlåt för drogerna, all misär och all olycka de bidragit till, alla barn som farit illa. Alla som farit, allt sönderfall -förlåt. Förlåt för rökningen när det låg tusen väntande barn i magarna. Förlåt för barnen som aldrig kom. Förlåt för alla överdoser. Allas. Jag borde tagit dem istället, förlåt att jag inte gjorde det.

Förlåt för murarna. Jag ville aldrig ha dem och jag byggde dem inte, men förlåt mig så lovar jag att riva allt. Förlåt för gränserna, de ritade och de överträdda. Förlåt för allt det gränslösa. Förlåt för kriget. För att världen rasar samman. Det var inte jag, men förlåt mig ändå. Förlåt för pandemierna. Covid 19, Spanska sjukan, svartsjukan, digerdöden. Förlåt för all död, den onda, den bråda, den fula. 

Förlåt för de plågade djuren och de uppätna. Jag åt dem inte men jag hörde hur de råmade, grymtade, kacklade, bräkte och jag släppte inte ut dem. Går det alls att förlåta? Förlåt för köttet, mejeriprodukterna, äggbristen och alla djurförsöken. Förlåt för alla som försökte men inte nådde fram. Förlåt för avstånden mellan mål och dit vi hann. Förlåt att jag inte höll avstånd. Förlåt för allt som inte hanns med. Förlåt för hans, hennes och hens -alla gånger jag sa fel. Förlåt för när jag var medveten och när jag inte var det.

Förlåt för klimatet, att det går sönder. Förlåt för allt det svedda och brända. Förlåt för det smälta, det översvämmade. Jag gjorde det jag kunde, offrade det jag tyckte jag hade råd med: betalade skatt, handlade nära, åt baljväxter, tänkte stort. Förlåt att jag inte tänkte större. Förlåt för allt jag inte levde upp till. Förlåt för allt jag levde upp till.

Rörd

jag bär din beröring 

i huden och innanför

din blick i mina hornhinnor

mina händer vet exakt hur du känns i dem

och vi saknar dig,

huden, hornhinnorna, händerna och jag

hela dig 

saknar vi

 

infall, anfall, utfall

Anfall bästa försvar.  Anblick säker och sval. Andning nästan normal.

Skenbart orädd, stabil på tå. Bakom anfallet, bräcklig och låg.  I skalet vuxen, komplett, resolut. Barnet längtande ut, ut, ut.   Under andningen imploderar allt. Ögonen fräts sönder av salt.

Avsikt närmast primal. Utfall fört i journal.  Avfall i sämsta förvar. 

Åka bort

      November i hela kroppen. Fukt ända in i lårbenshalsen. In i pulpan. Långt över årsskiften, in i sena april och midsommarnattsdrömmar. Det finns ingen sol och snön har inte fallit än. Faller den smälter den. Faller en faller jag. Det är en tom tid och slutar inte regna i mellanrummen utanför fönstret. Rinner ut över allt som inte är. Allt som finns kvar att hända.

      Drömmar om att resa bort från mörkret, det klibbiga, skrattätande. Flyga över sneda horisonter, bort från skvallerormar, hjärtskakningar och urholkningar. Lyfta från bottenlösheten. Hänga i luftgroparna. Göra looping varv på varv på varv. Upp och ner.
      Men så landningarna. Smutsar ner drömmarna. Så rädd för att slå i marken. Att vingarna ska gå av. Att det ska stå ett sjuttonvåningshus i vägen på landningsbanan. Att passkontrollen ska vara stängd. Inga gränspoliser och inga stämplar. Inga konturer, inget fast, inget bestående. Stå och banka på glaset och inte släppas in. Gränspoliserna är på firmafest. Alla är på fest. Bara jag står och bankar.

      Och så rädd för oljus. Skoningslöst oljus som får alla fåror, varje buktning och varenda skär i den blåvita huden att skava sprickor i spegeln. Skava fram alla halsgropar i hjärtat och allt det söndriga inuti andningsorganen. Alla sammanfallna lungblåsor, all gammal tjära, all fjäder. Rädd för den framträdande fulheten. November håller den trots allt.
      Rädd för förnedringen. Att tvingas springa gatlopp helt utan käppar och spön. Utan åskådare. Ingen som vet vart jag ska. Att jag inte vet. Att horisonten inte syns och gatan som aldrig tar slut.

      Så vill jag göra rum av mellanrummen. Skriva det oskeddas lov. Låta den tysta ensamheten höras. Vill ha blodförkunnande medel så att jag känner min insida. Plocka ut insidan och hänga den på tork i en vind som vågar vittna om vår.
      Jag vill att du stryker några ögonlockar från mina tvivel och ger mig en smula existens. Du är välkommen tillbaka om du hittar genom hålen och maskorna. Komma vadande genom mellanrummen. Genom djupet. Jag sitter på den tappade tron i fattiga riddarsalen. Välkommen allra längst in.
      Välkommen att söka audiens.

Vårutjämning

Nu är dagarna längre än nätterna. Men luften är lika kall och huden lika tunn över mjälten och under ögonen. Videungen vaknar men fräknarna sover. Nu är det ljust när jag kommer hem, men lika mörkt bakom köksluckorna, i garderoben och i byrålådorna. Lika mycket syltrester och ostkanter i kylskåpet. Och snart ska fönstren tvättas och dammet i hörnen framträda med säsongsanpassad skärpa i det nya ljuset.

Nu spricker det sista av isarna och haven öppnar sig. Men i magen är allt knutet lika hårt.
Nu delas bilder på knoppar, videkissar och första koppen kaffe på altanen. Nu poseras det i solglasögon och årets vårleende på söndagspromenaden men ingen redigerar de sneda horisonterna i bakgrunden.