Det är frost på marken och glöd i bröstet
Det är köldrekord inomhus och imma på ögonvitorna
Lägg en arm om min hals, ett piller i min drink, ett skambud på en svindyr bostadsrätt
Lägg ut från land och ditt huvud vid mina fötter
Nu åker vi
Och hoppas att någon väntar på oss
måndag 19 oktober 2015
onsdag 14 oktober 2015
Alldeles strax
Vägen är så hal, isen så lång, backen så mörk och natten är så brant. Jag ser inte slutet och början har jag glömt så jag stannar halvvägs, strax innan avfarten och trampar vatten tills jordmassorna dragit vidare och jag svimmar av utarmningssyndrom och närhetsbrist. Solen är så skarp, ljuset så vasst och konturerna så obarmhärtigt synliga från månen. Så jag stannar under rullgardinen och kniper ihop ögonen, drar åt min hud och suddar ut mina kanter tills blodet dunstat och tårarna levrat sig.
Jag ligger här bakom täcket och håller andan tills jag inte syns längre. Tills ansvaret har åkt förbi med första morgontåget och sanningshalten har sjunkit till omätbara nivåer. Här är gräset brunare, ärtsoppan ljummare, spegelbilden suddigare och bensodiazepinerna snällare. Här är behoven rundare och tankarna luddigare. Här är jag fri från skuld för här är väggarna av pansarglas och det finns inga stenar att kasta. Utom de gallstenar, njurstenar, bärnstenar, stenrösen, rullstensåsar jag bär inom mig. Och stenmurarna jag byggt för att hålla lössen borta.
Här ligger jag och resonerar med hopplösheten, gömmer mig för det osynliga och retar denguefeber på alla ilande tankar som gång på gång kraschar mot pansarglaset och faller till marken som jasplan som inte lärt sig flyga. Här ligger jag och andas i plastpåse och tvättar såren med kaustiksoda. Ligger och längtar efter abstinens, efter att få skrika av smärta och få vända kroppen utochin. Här ligger jag och planerar för världsherravälde.
För under tröskeln, bakom branten, långt in i utanförskapet. På andra sidan ögonblicket, strax innanför ögonlocket, ovanför hörnet, längst upp i Helvetesgapet. Där. Precis på baksidan av solen, framför skuggan, väster om norr och rakt söderut från dystergökens ihärdiga galande. Just där.
Dit ska jag ta mig. Sen kan vi snacka. Då ska ni få se. Då är det fan ingen jävel som kommer och sätter sig på mig.
Jag ligger här bakom täcket och håller andan tills jag inte syns längre. Tills ansvaret har åkt förbi med första morgontåget och sanningshalten har sjunkit till omätbara nivåer. Här är gräset brunare, ärtsoppan ljummare, spegelbilden suddigare och bensodiazepinerna snällare. Här är behoven rundare och tankarna luddigare. Här är jag fri från skuld för här är väggarna av pansarglas och det finns inga stenar att kasta. Utom de gallstenar, njurstenar, bärnstenar, stenrösen, rullstensåsar jag bär inom mig. Och stenmurarna jag byggt för att hålla lössen borta.
Här ligger jag och resonerar med hopplösheten, gömmer mig för det osynliga och retar denguefeber på alla ilande tankar som gång på gång kraschar mot pansarglaset och faller till marken som jasplan som inte lärt sig flyga. Här ligger jag och andas i plastpåse och tvättar såren med kaustiksoda. Ligger och längtar efter abstinens, efter att få skrika av smärta och få vända kroppen utochin. Här ligger jag och planerar för världsherravälde.
För under tröskeln, bakom branten, långt in i utanförskapet. På andra sidan ögonblicket, strax innanför ögonlocket, ovanför hörnet, längst upp i Helvetesgapet. Där. Precis på baksidan av solen, framför skuggan, väster om norr och rakt söderut från dystergökens ihärdiga galande. Just där.
Dit ska jag ta mig. Sen kan vi snacka. Då ska ni få se. Då är det fan ingen jävel som kommer och sätter sig på mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)