Det är något i att tala om döden. Något om hur dagsländors vingslag gör ringar på ytan i våra flortunna liv. Hur vågor färdas genom släktled. Det är något berättande i vingarna och vågorna.
Det är något i att tala om döden. Något vasst som gör oss levande, varande, vackra, vakande. Något som skärper blicken.
Det är något i att tala om döden. Att ana generationers rand. De gångna och de i vardande. Något svindlande närvarande i det frånvarande. Något sprudlande, bubblande, forsande i det alldeles, alldeles stilla. Något som minner om riktning.
Det är något i att tala om döden. En skrämmande erinran om hur nära branten vi står. Hur nära varandra. Det är något vackert i påminnelsen om det som är nära.
Det är något vackert i att tala om döden.
