Det är något

Det är något i att tala om döden. Något om hur dagsländors vingslag gör ringar på ytan i våra flortunna liv. Hur vågor färdas genom släktled. Det är något berättande i vingarna och vågorna.
　
Det är något i att tala om döden. Något vasst som gör oss levande, varande, vackra, vakande. Något som skärper blicken.
　
Det är något i att tala om döden. Att ana generationers rand. De gångna och de i vardande. Något svindlande närvarande i det frånvarande. Något sprudlande, bubblande, forsande i det alldeles, alldeles stilla. Något som minner om riktning.
　
Det är något i att tala om döden. En skrämmande erinran om hur nära branten vi står. Hur nära varandra. Det är något vackert i påminnelsen om det som är nära.

Det är något vackert i att tala om döden.

Vårkrångel

     Kanske var det bara jag som grät när den trevande våren plötsligt blev till kvävande sommar utanför glasrutorna. När det vände helt tvärt på en ögonböj, och alla förväntades stå i rad och jubla bakom solglasögonen. Vifta med flaggor, kasta konfetti och skjuta korkar av det billigaste bubblet över de nygröna gräsplättarna. Lite druvor, en smaklös brie och en torr baguette hastigt införskaffat att dukas fram på en ikeafilt och sköljas ner med ljumna jäsdrycker direkt ur förpackningen. Fest.
     -Äntligen! skulle det ropas och bländvit hud skulle genast ut i offentlighetens ljus och fläkas upp mot solen för torrostning. Kanske var det bara jag som vände bort blicken.

     Som när cirkusen kom till stan i barnböckerna kom hon inramlandes över landet, sommarhyndan, med alla sina solfläckar och rinnande mjukglassar. Sköljde över oss och la sig att dallra över asfalten som en försmak på kommande kokning.
     -Du skola skälva under mig, sa hon till asfalten och befolkningen. Vänta bara till juli, till rötmånad. Och till upprivandet av nästa klimatavtal. Då kommer ryssvärmen och afrikavärmen för att stanna, vare sig ni vill eller inte, så det är lika bra att börja njuta!
     Och alla hurrade och kastade sina kläder till höger och vänster som vore det frälsarens ankomst man firade. Som vore alla taffliga, spontana parkpicknickar en enda gemensam nattvard, en enda kropp, ty alla fick vi del av samma sol.
     Tänk så förbjudet det var att gråta då.

     Var det kanske bara jag som vaknade dagen då sommaren kom, med minneslycka? Vaknade till vetskapen om allt som kommit med ljuset tidigare och som nu åter måste beredas plats. Bara jag som vaknade med huvudet dunkande av hysterisk glädje jag borde känna, och bröstet sprängt av längtan om solförmörkelse. Kanske var det bara jag som inte hade hopp för ögonen, men ugglor i blick och mossa i hals. Svalde allt var det kanske bara jag som gjorde. Klumparna. Skrattet. Gick på picknick på dagarna och gömde huvudet djupt, djupt under kudden på kvällarna. Stirrade i taket genom de ljusa nätterna medan fåglarna förgäves försökte pipa mig till sömns.

     Kanske var det bara jag som kände sorg över förgängligheten i det flödande ljuset. Som blev påmind om hur mörkt det redan är i augusti. Hur julklappshetsen lurar bakom hörnet. Och alla mammor som aldrig får dö men likförbannat kommer att göra det.
     Eller var det flera? Flera vuxna barn som inte tog bladet ur strupen och satte det att gro. Flera som lät lökarna slå rot och växa i halsen. Kanske blev flera sovrum till simbassänger av tårar, bakom nedhasade persienner. Kanske kämpade flera för att hålla sig simmande. I rörelse.

     Så den bedövande blomsterdoften, var det bara jag som fick huvudvärk av den? Den som gjorde luften så tungandad och så nära alla minnen. Som en vägg stod den och väntade utanför dörren, sommarluften. Redo att omsluta dig. Äta dig hel. Men jag gick ut i den. Ut för att hitta bort. Gick blint genom stadens fågelkvitter, förbi skrangliga uteserveringar överfulla av fotbollshulliganer med det glada barnasinnet hopplöst kvar. Vadade genom islatten och pölarna av det billiga bubblet. Gick till staden tog slut och längtan till landet dånade ur himmelens högtalare.
     Och i den motbjudande gläntan i skogsbrynet stod en ohjort och betade på sista versen.

Det som händer

När det plötsligt kom nära. Det avlägsna, elaka, stinkande. Rann in under naglarna, mellan ögonfransarna, under skyddshuden och mitt framför ögonen. Obarmhärtigt förbi försvaret, förbunden och förbanden, in under kläderna, bakom tapeterna och under kuddarna i barnens rum. Hur rädda vi blev då. Hur mycket vi hann tänka. Känna. Ångra. Vilja.

Hur vi samlade oss då. Reste oss. Som en enda kropp. Gick ut tillsammans. Rakt emot rädslan. Vägrade vika.

Och hur vi såg i vår grannes öga att blicken var just densamma som vår. Att djupet nådde ner till samma botten. Där bara hjärtslagen spelar roll.

Nyårsbetraktelser i mars

Så som en skriver nyårsbetraktelser. Så ville jag göra. Om året som gått och om det som skulle komma. Hur det var. Allt jag önskade, allt jag trodde och allt som blev. Och allt som inte blev. För det är nästan alltid mer som inte blir än som blir. Och att förhålla sig till det. Förlåta sig för det. Det är inte alls så lätt. Alltid.

Och så plötsligt var det snart april. Som om det gjorde någonting. Det var ju nästan vår och ljuset hade kommit tillbaka i stora sjok, men ännu mera skulle komma. För det kommer alltid mera ljus. Mer än man tror. Dagen dröjer sig kvar längre än man hade vågat hoppas där mitt i december. Och bakom våren lurar tillochmed en sommar. En sommar till. Med midnattssol och barfotakvällar och nattbad som renar hjärnbarken.

Men nu hade månader av vinter gått och ångesten hade jagat mig och rivit mig tusen gånger och flera. Över alla ord jag inte skrivit, alla situps jag inte gjort, alla toner jag inte spelat, alla mil jag inte rest, alla liv jag inte räddat och alla freder jag inte slutit med mina bara händer. Och som jag hade gråtit. Floder. Salta floder som hade drivit fram och dragit med sig snöslask och videkissar och innanmäten och månadsskiften. Men så är det tillslut ändå alltid fler månader som ska komma än som har gått. Och så som en skriver om hur det artade sig så ville jag göra och så kunde jag göra fastän det var mars. Eller maj. Eller november. Hur artade det sig egentligen? Det är sånt jag undrar. Nästan jämt.

Och så undrar jag vad man tar med. När man skriver. Och när man går vidare. Vad man lämnar efter sig och vad man bara utelämnar. Lämnar man ute besvikelserna som fastnade i halsen och nästan kvävde en? Lämnar man ute alla gånger man skrek för högt, tills rösten nästan tog slut? Lämnar man ute alla gränser man klev över, all taggtråd man fastnade i? Vansinnet som blev president och kvinnan som satt i snöhögen utanför Ica med händerna utsträckta, och samvetet hennes blick brände hål i. Lämnar man. Ute.

Och tar man med det stora, överväldigande varma som man nästan obemärkt gled in i? Som man slukades av tusen gånger och flera fast man lika fort spottades ut på andra sidan och genast tänkte att det är aldrig stort och varmt och överväldigande och det blir aldrig vår igen och jag är aldrig, aldrig, aldrig glad. För skrattet glömde man så lätt att ta med. Ens att minnas. Det kittlande, bubblande, kiknande skrattet som vek kroppen dubbel och stängde ute de smältande isarna och högervindarna. Skrattet som knappt lät en andas och ändå var det precis där i andnöden, i nödvändigheten, allt var som mest levande.

Så som en skriver nyårsbetraktelser. Så ville jag göra. Det var såhär det blev.