Jag vill inte sluta festa

Jag vill inte sluta festa. Bara för att klockan råkar vara lite mycket, eller mycket lite beroende på hur man ser det. Bara för att baren stänger, ljuset tänds, solen går upp, hoppet går ner och allt går bara går runt. Jag vill inte sluta festa. Bara för att vinet, ölen, spriten, energin är slut och alla andra är på väg hem. Hem till sig själva och till varandra. Hem till sina barn, sina hus, sina takvåningar, sina familjer, sina husdjur. Jag vill inte sluta festa bara för att jag inte har någon familj eller en hund eller en vandrande pinne som väntar på mig i ett hus nånstans eller i en dubbelsäng i Gamla Stan. Jag vill inte sluta festa. Bara för att jag borde, för att någon säger det till mig, för att min kropp kanske tycker att jag ska det. För att mina ögon egentligen vill falla ihop av trötthet och mina ben skakar av tusen nätter utan sömn. Jag vill inte sluta festa. Inte än. Inte nu. Inte sen. Inte då heller. Jag vill inte sluta festa. Bara för att jag blivit för gammal, för trött, för tjock, för manisk, för paniskt rädd för att vara ensam. Jag vill inte sluta festa. Bara för att barn svälter, allas föräldrar dör, för att krigen rasar, jag rasar och för att det finns så mycket jävla olycka i världen. Jag vill inte sluta festa bara för att festen är slut för länge sen och jag inte längre minns om jag ens var bjuden från början.

Inga gamla ord

Jag funderade på vad jag skulle skriva om. När det just i stunden inte fanns något som bultade i tinningarna, tryckte på nyckelbenen och inga bläckfiskarmar runt halsen eller getingsvärmar i bröstkorgen. När allt kändes ganska stilla och ljudet på tv'n var avstängt och bara datorn surrade en smula. Då hade jag plötsligt inte så mycket att gräva ur.

Så jag letade utanför. I mitt blåa, lilla rum med den franska balkongen letade jag efter ord. Gamla eller nya ord som jag kunde skriva ner eftersom jag lovat mig att skriva några varje dag. För att jag vill, vill, vill det. Och att det räcker att jag vill det. För att det räcker långt att vilja. Inte alltid hela vägen, men långt. Längre än när man inte vill.

Och jag hittade flera böcker i min hylla. Böcker med saker skrivna i. Som jag skrivit. Under åren. Under våren, ibland. Under såren, oftast. Och jag läste dem. Lite på måfå. Bläddrade förstrött. Lite trött. Och jag tänkte att jag kunde rota bland de gamla orden och liksom plocka och klippa och klistra ihop det gamla med det nya. Ord från förut med ord från nu. Det kan nog bli fint, tänkte jag.

Men sen insåg jag att klockan faktiskt var mitt i natten och att jag har en matlåda att värma imorgon. Och då tänkte att det där kan jag göra en annan dag. Rota, klippa och klistra. Orden finns ju kvar. Och just nu räckte det med att jag ville. Ibland räcker det.

Orka

Jag orkar inte vara fantastisk. Inte när inuti är trasigt och kladdigt och utanpå har tappat all solbränna, alla fräknar och knappt ens syns i spegeln. Då orkar jag inte vara fantastisk.

Jag orkar inte vara underbar när cigaretterna är slut och solen redan gått upp och jag är på väg hem i en taxi för att tunnelbanan är alldeles ouppnåelig. Och jag mår lite illa för att jag surfar i mobilen fastän jag så lätt blir åksjuk. Då pallar jag inte vara underbar.

Jag orkar inte vara vansinnigt rolig när tårarna sprutar åt alla håll fastän jag gömmer dem och det inte ens finns några inspelade skratt att släppa ut. Då orkar jag inte vara vansinnigt rolig. Inte rolig alls. Knappt vansinnig.

Jag orkar inte vara spännande och fascinerande när jag inte fascineras av någonting och jag orkar inte vara vacker när världen är så ful som den är precis när jag vaknar. Och innan jag somnar. Om jag somnar. Jag orkar inte vara vacker när världen ändå är så jävla ful.

Jag orkar inte vara unik när miljarder människor är precis som jag men kanske orkar.

Lyssna

Några ord varje dag. För att slippa ha dem borrande i huvet, ilande i magen, krypande under naglarna. Några ord för att slippa skrika dem rakt ut i intet, rätt in i väggen. Där ändå ingen lyssnar. Ingen hör.

Några ord för att se dem skrivna. Se att de finns. Några ord varje dag för att lära mig lyssna.

Det smakar salt

Att komma hem. Helt levande. Och veta att hela natten är kvar. Och alla andra nätter. De vet man också. Hur de känns. Hur de biter.

Och de där jävla mackorna man äter. Inte ens goda. Inte ens mättande. Inte på det sättet. Spelar liksom ingen roll att osten är lagrad i arton månader -minst- och att man verkligen unnat sig den. Valt den framför en billig, jävla skitost som låg och bara såg så trist och fattig ut där i disken. Man skrattade åt den och tog den dyra. Den lagrade.

Och havssalt i smöret. Vem fan bryr sig?

Inte jag.

Mer ord

Några ord varje dag. För att våga vara i det sprattlande nakna. Våga simma fast man inte riktigt kan. Fastän vågorna står en upp i halsen eller just därför.

Kom

Kom. Kom hit till mig. Till soffan där vi suttit tusen gånger. Jag sitter på din plats och du på min. Kom så undrar vi tillsammans om det kanske ändå är så att det inte längre är vi. Att tiden som var vår har tagit slut och att nya tider inte har plats för oss båda två. Kom så tänker vi på det en liten stund. Lägger våra pannor i kors och i djupa veck för att komma fram till att så kan det väl ändå inte vara. Inte än.

Kom. Så kramas vi. Jag längtar så efter dina kramar. De hårda, nästan desperata. Där dina armar är som rötter. Jag vill att du ska hålla fast mig. Hålla ihop mig. Lappa och laga mig. Och jag ska klamra mig fast i ditt hår och andas tjock luft in i ditt öra. Varma andetag. Nu kramar vi luften, allt innandöme och alla omdömen ur varandra en gång till och låter överflödig vätska rinna ut i en pöl på parkettgolvet. Hoppar i pölen gör vi sen, så det stänker på väggarna och på platt-tv:n. Igen. Och igen.

Kom så skrattar vi. Medan vi hoppar - och hoppas, hoppas, hoppas - skrattar vi åt allt vi kommer ihåg och allt som vi har glömt att vi kommer ihåg. Skrattar åt vår utsatthet, vår besatthet och vår tafatthet. Skrattar åt förgänglighet och dåliga skämt. Dina skämt har aldrig varit särskilt roliga. Men jag har skrattat ändå. Och jag vill göra det igen. Kom hit.

Vi skrattar och skrattar och aldrig sätter vi skrattet i halsen men låter oss ätas upp av det och av varandra.Och kysser varandra. En gång till andas vi munnars luft, dricker lungors saliv, äter tunga, läppar, tänder. Allt i ett. Du i mig. Och just där finns vi. För varandra. Hos varandra. I varandra.

Och när allt går sönder, som det gör både ibland och ofta, så gråter vi tillsammans och har ont på ett alldeles rent sätt. Vi har aldrig haft ont tillsammans. Alltid var för sig. Men nu gråter vi rena tårar och blandar dem. Vi fyller badkaret med tårarna och tvättar av oss alla smutsiga minnen. Simmar. Simmar längd efter längd i badkaret. Som vi kulle simma på de sju haven men aldrig fick plats.

Kom. Så lämnar jag dig. Kanske. Om du låter mig gå. Och lovar att ropa på mig när jag går.
Då ska jag lämna dig och komma tillbaka. Och du ska möta mig med öppna armar. I soffan där vi suttit tusen gånger. Och du ska säga; Kom.

Implosion

Några ord varje dag. För allt som spritter, sprakar, bubblar, trycker, brinner, spränger innanför skalet. Bara några ord för att undvika implosionen. Den totala.

Kulörta lyktor

På en dansbana. En sån där gammaldags, med kulörta lyktor. Jag vet att de finns fortfarande, de bara gömmer sig. Väntar på att vi ska hitta dem. Och det är där det ska ske. Det är där allt börjar. På den gömda dansbanan. Med kulörta lyktor.

Drömmen är inte ny, och vi börjar alla bli gamla. Men det gör ingenting. Det är så irriterande vackert med de där lysande, färgglada bollarna i mörkret mellan träden. Liksom ramar in en längtan. En längtan om att dansa där mellan ljusen, mellan färgerna. Och har man en gång dansat där kan man dansa överallt. Det bara är så.

Gift mig

Jag vill gifta mig. Det kan man kanske inte tro när man ser mig, men jag vill det. Gifta mig som fan vill jag. Ingen präst behövs men ett jävla kalas ska det vara. Inte ett öga ska vara nyktert och alla får gråta av lycka eller sorg eller sång eller trötthet vad man vill. Och dansa hela natten får man. Det ska man. Fast man måste inte. Man måste ingenting på mitt bröllop. Bara komma dit. Alla måste komma.

Och jag vill ha något gammalt, något nytt, något lånat, något blått och den ljuvligaste av klänningar och vara vackrare än bruden. Helt klassiskt. Inte religiöst,men klassiskt. Åh gud, det ska vara något så vansinnigt vackert.

Och jag vill ha en pappa som ger bort mig vid altaret. Eller skit i altaret, men jag vill ha en pappa. En pappa som ger bort mig och säger:
–Varsågod. Nu är hon er. Ta hand om henne. Var varlig, varsam, vanlig med henne så hon inte går sönder. För hon går lätt sönder. Det vet jag . Hon behöver någon. Behöver er. Så här får ni henne.

Sen går han ut och vi ser honom aldrig mer. Och han ska aldrig saknas. För nu har jag ju er.

Och sen får ni kyssa bruden. Som ni har väntat. Alla får kyssa bruden i tur och ordning på samma gång. Och bruden kysser tillbaka om ni vill. Precis som ni vill. Visst låter det underbart?

Så gift mig. Gift in mig. Gift bort mig. Förgifta mig. Gift dig med mig. Gör det bara. Jag är inte farlig, bara du är varlig. Precis som den sovande björnen i barnvisan. Väck björnen nu. Hon har sovit färdigt och vill ut på äventyr. Hon vill gifta sig nu, björnen.
-Gift mig nu!

Hål

Några ord varje dag. För behovet av att odla någonting i de djupa, onda hålen. Odla något för att bottna i dem. För det handlar om att klara av det. Att hitta vägar upp och ut. Jag tror allt handlar om det.

Röra sig?

Också kom vi till en punkt där alla orden tog slut. Där det inte fanns kvar ett enda förlåt, eller ett snällt ord. De elaka orden var också slut. Och luften att använda till ansatsen. Som om den aldrig varit där. Att titta på varandra gjorde ont. Och rösterna grävde hål. Djupare hål i allt som varit och inte längre var. Ett vakuum som hade spruckit. Ett ruttet ägg som runnit ut över allt annat i kylskåpet. En sårskorpa som rivits loss igen. Och plåstren var slut på lagret.

Inget i det som var plötsligt eller oväntat. Inget som vi inte vetat nästan alltid. Sagt miljoner gånger. Möjligtvis var det oplanerat. Oundvikligt absolut.
– Jag ska gå vidare nu, sa jag inte. För det hade jag ju redan sagt.
– Ha det bra! Vi ses när vi ses. När björkarna slår ut och när stormarna har lagt sig, sa jag inte heller. Inte den här gången.
– Lilla du, sa du. Eller kanske sa du inte. Lilla du. Jag ser men jag vill inte se. Lilla älskling i mina armar. Alltid och aldrig mer. Så länge nu, som jag klamrat mig fast i dina armar. I ditt hår. Så länge som jag lett mot dig med pannloben full av återhållna tårar.

– Men du ser ju ändå rätt lycklig ut, hade jag sagt till spegeln.
– Det är inte lycka. Det är kramp, hade spegeln svarat. Då hade jag blundat. Blundat och skrikit.
– Skulle inte jag kunna se skillnad på lycka och kramp? Det var det sannaste jag har hört, och fy fan vad ont det gör! Kramp gör ju det. Också kan man drunkna av det också. Om man inte väntar två timmar efter att man har ätit, och jag har aldrig haft något tålamod att tala om. Jag hoppade från trean, utan flytkuddar runt armarna, innan de andra hade fått på locket på kylväskan. Medan de andra fortfarande skalade hårdkokta ägg, och samlade skalet i påsen som mackorna hade legat i, sprang jag för att hinna förbi det långgrunda och doppa mig först. Först från trampolinen. Igen och igen. Alltid först. Annars räknas det inte.

Och nu hade först redan varit. Jag hade förekommit mig själv och visste att från och med nu skulle jag som bäst komma tvåa. Och en silvermedalj är inte mycket att putsa på, på sin ålders höst. När man vet att man kunde ha vunnit men valt att komma tvåa. Då finns där liksom inte heller så mycket mer att säga. Inga tacktal. Inga ”far åt helvete” . Inga förlåt.

Då är det bara att börja vada. Inte vänta ut krampen, men inte rädas den långgrunda biten. Bara gå. Låta huden bli solbränd och saltstänkt och veta att någonstans där innanför är allt precis som det alltid har varit. Och när du inte längre känner botten -då simmar du.

Hallen

Det är samma hall nu som då. Dagis, Göteborg, hemma på Husargränd, eller andra sidan jorden. Det är samma hall och samma luft. Samma overall i bävernylon. Jag har just kommit tillbaka fast jag egentligen vill vara ute och leka. Någon hämtade in mig. Någon sa: Sluta lek. Bli vuxen någon gång. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Lär dig att livet gör ont och att så måste det vara.

Kommer in. Alldeles för djupt in. Färgglada overaller, galonbyxor och gummistövlar i lager på lager, på krokar och på kroppen. En outtryckligt förtryckt känsla, en av de allra värsta, och en värme som kryper innanför galon och hud. Att få av sig alltihop, alla kläderna, all hud. Att gå ut och hoppa i vattenpölarna utan gallon, hud och förbehåll.

Det är det man vill i den här åldern, hoppa i vattenpölar. Trotsåldern kallas den visst, den när man bara vill vara smutsig och blöt och kall. Hela tiden, alltid och jämt. Och om man förfryser en tumvante eller två då kanske, bara då, kanske man vill dricka varm choklad. Och bada bastu. Men fy fan för bastu nu, mitt i hallen, bland alla varma kläder och all gallon som inte andas. Och man vet hur alla koftorna kliar och alla halsdukar, hur de stryps. Som ormar. Och udda vantar. Två vänstervantar. Blåa. En högervante. Röd. Helly Hansen. Och gummistövlarna med galonbyxornas resårbandshällor under fötterna. Fast sitter de. Och fast sitter jag i dem. I hallen.

Samma hall nu och då. Samma hall, samma luft och samma overall. Jag har kommit tillbaka fast jag vill vara kvar ute. Någon sa: Sluta lek. Bli vuxen någon gång. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Livet gör ont och så måste det vara.

Hur kunde det bli såhär, vill jag tänka lugnt och sansat. Vill resonera mig fram till hur livet kunde gå sönder med sådan kraft. Hur allt kunde kastas mot väggarna och livet och jag gå i tusen bitar. Bara sådär, helt apropå. Och varmt blev det. Så satans varmt blir det här på hallgolvet. Så outhärdligt varmt blir det här i livet. Klimatförändringar och växthuseffekt och ofrivilliga bastubad slog till på samma gång. Ur bakhåll slog de. På kommando.

Det var ju inte meningen. Så skulle det inte bli. Inte alls. Allting skulle vara ett svalkande hav av evig lycka och en fantastisk resa och ett skimmer skulle vila över alltihop, av guld. Eller någon annan metall. Silver. Kvicksilver kanske. Allt skulle ha varit ett skimrande hav av kvicksilver och vi skulle vara där. Alltid skulle vi simma omkring i det giftiga havet och vara lyckliga. Och oåtkomliga. För varandra och för alla andra. Och vi skulle kasta batterierna precis där vi stod, för det var ju ändå giftigt avfall överallt så inget behov alls för källsortering och komposter. Inga kretslopp, inga baktankar, inga eftertankar. Bara amfibiebilar och sprängfyllda tankar av miljöfarlig kärlek. Fullkomligt livsfientlig och oåtkomlig. Oklanderligt oerfaren och oförklarlig.

Nu blev allt annorlunda och jag vägrar förstå det. Vägrar, vägrar, vägrar. Jag tänker inte förstå. Jag tänker inte acceptera det här. Jag måste inte det. Jag är stark nog att bestämma själv hur det ska vara. Hur mitt liv ska se ut. Jag är vuxen nu faktiskt. Vuxen och mogen. Förvuxen och övermogen. Fastvuxen och övermodig.

Jag är tre år igen och jag sparkar i golvet i hallen med overallen nedhasad över knäna, för jag kommer inte loss. Jag kommer inte ur den förbannade overallen och stövlarna sitter fast i den, och jag i dem och det blir så satans varmt här på hallgolvet. Det blir så outhärdligt varmt här i livet. Livet ska väl inte vara någon jävla bastu, det har ingen sagt. Badar bastu gör man i simhallen. Eller i fjällen på sin höjd. Inte i hallen, inte klädd i bävernylon och inte när man minst anar det. Det ska inte ligga en bastu i bakhåll när man inte väntar sig det. Det ska det bara inte. Jag är vuxen nog att kunna välja själv när jag vill bada bastu. Och framförallt när jag inte vill bada bastu. Det är min rätt som människa, som barn, och som kvinna i en mansdominerad värld. Och därmed basta, säger jag, för det kan man säga man när man är vuxen. Därmed basta att jag inte vill, och inte tänker bada bastu på någon annans villkor. I någon annans hall.

Samma hall nu och då. Samma hall samma luft. Vill tillbaka ut. Sluta lek. Bli vuxen. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Måste vara.

Och jag skriker och sparkar på mamma som springer till undsättning och vill hjälpa mig ur overallen. Jag skriker så att allt försvinner. Hon är förtvivlad över min förtvivlan när jag skriker: Jävla kärring det här är faan i mig ditt fel! Du skulle ha köpt en större overall och du skulle ha bakat bullar och stängt av bastun, och du skulle ha sett till att det inte blev såhär, redan från början. För du var med från början och du borde ha sett allt komma. Du borde ha sett att jag sprang för fort igen. För jag sprang ju alltid för fort. Springer alltid för fort. Du borde ha stoppat mig. Stoppat om mig. Stoppat upp mig, satt fast mig på en pinne. Stoppat ner mig i en väska och skickat bort mig. Sparat i fonder, kokat fonder på hummer och kalv till sopporna, ställt mig i bostadskö på en gång när jag föddes. Allt borde du ha gjort.

Själv gjorde jag alla rätt. Jag borde bara inte ha varit ute och lekt så länge i vattenpölarna. Jag borde inte ha sprungit så fort. Det är klart att jag borde ha sett mig för, och sett mig förr. Jag borde ha blivit vuxen tidigare. Eller aldrig. ”Kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur”, men låt mig slippa ha galonbyxor på mig och ingen bävernylon. Ingen overall över knäna och gummistövlar som sitter fast i mig. Jag vill bestämma själv. Kunna själv. Vara själv. Vara lös. Vara min. Vara jag.

Nu blev allt annorlunda. Och precis likadant. Samma hall, Samma luft. Samma nu. Samma då. Och allt handlar om att stanna. Eller gå.

Är du där?

-Är du där? Är du där när jag ropar? Kommer du springande då och lägger mig i en liten korg och tar med mig? Tar med mig någonstans där jag får plats.

Det vore himla fint nämligen, om du ville göra det. Om du ville komma springande. Kanske rentav med andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Om du kom rusande nästan. Genom natten. -Jag hörde att du ropade, och jag kom fortare än jag egentligen kunde. Om du ville säga så.

Och om jag inte ropar. Då kommer du kanske ändå. Med samma korg. Samma anda i samma hals och samma hjärta i samma gamla grop. Och tar med mig. Det är väl egentligen det som är det viktiga. Att du tar med mig. Att du vill det. Jag lovar att väga nästan ingenting om du tror att du kan bära mig. För jag kan inte själv. Inte alltid.

Och så är det det där med platsen. Att jag måste få plats. Annars kan du skita i att komma. Om du inte kan ta mig till en plats att få plats på. I korgen kan jag kura ihop mig, medan du bär mig. Som ett litet nystan av tårar kan jag ligga där helt stilla och väga nästan ingenting. Men sen. Sen måste jag få veckla ut mig. Uppåt, utåt, inåt och i alla väderstrecken. Och du måste fatta hur stor jag blir när jag vecklar ut mig. Och du måste älska det.

-Så är du där? Är du där när jag vecklar ut mig? Jag skulle verkligen uppskatta det.

Om att våga

Och hur jag letar efter det vackra. Letar allt det vackra som rör sig som vågor genom livet och över jorden. Letar det som sköljer bort det gamla, kastar in det nya och suddar ut alla skarpa linjer och kanter. Letar det som slipar ner glasskärvorna till lena, runda, små bitar som man kan krama hårt i handen utan att det blöder. Vågor är vackra. Vilda, förrädiska, farliga -men vackra. Men kanske är att våga det allra vackraste.

Och nu vågar jag. Nu surfar jag på de farliga vågorna och skriver det här, och tänker inte försöka vara rolig eller hård eller sarkastisk eller nånting alls. Och allt blir vad det blir för vad skulle det annars bli?

Våga, vågade, vågast. Nu börjar det.