Jag funderade på vad jag skulle skriva om. När det just i stunden inte fanns något som bultade i tinningarna, tryckte på nyckelbenen och inga bläckfiskarmar runt halsen eller getingsvärmar i bröstkorgen. När allt kändes ganska stilla och ljudet på tv'n var avstängt och bara datorn surrade en smula. Då hade jag plötsligt inte så mycket att gräva ur.
Så jag letade utanför. I mitt blåa, lilla rum med den franska balkongen letade jag efter ord. Gamla eller nya ord som jag kunde skriva ner eftersom jag lovat mig att skriva några varje dag. För att jag vill, vill, vill det. Och att det räcker att jag vill det. För att det räcker långt att vilja. Inte alltid hela vägen, men långt. Längre än när man inte vill.
Och jag hittade flera böcker i min hylla. Böcker med saker skrivna i. Som jag skrivit. Under åren. Under våren, ibland. Under såren, oftast. Och jag läste dem. Lite på måfå. Bläddrade förstrött. Lite trött. Och jag tänkte att jag kunde rota bland de gamla orden och liksom plocka och klippa och klistra ihop det gamla med det nya. Ord från förut med ord från nu. Det kan nog bli fint, tänkte jag.
Men sen insåg jag att klockan faktiskt var mitt i natten och att jag har en matlåda att värma imorgon. Och då tänkte att det där kan jag göra en annan dag. Rota, klippa och klistra. Orden finns ju kvar. Och just nu räckte det med att jag ville. Ibland räcker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar