Är du där?

-Är du där? Är du där när jag ropar? Kommer du springande då och lägger mig i en liten korg och tar med mig? Tar med mig någonstans där jag får plats.

Det vore himla fint nämligen, om du ville göra det. Om du ville komma springande. Kanske rentav med andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Om du kom rusande nästan. Genom natten. -Jag hörde att du ropade, och jag kom fortare än jag egentligen kunde. Om du ville säga så.

Och om jag inte ropar. Då kommer du kanske ändå. Med samma korg. Samma anda i samma hals och samma hjärta i samma gamla grop. Och tar med mig. Det är väl egentligen det som är det viktiga. Att du tar med mig. Att du vill det. Jag lovar att väga nästan ingenting om du tror att du kan bära mig. För jag kan inte själv. Inte alltid.

Och så är det det där med platsen. Att jag måste få plats. Annars kan du skita i att komma. Om du inte kan ta mig till en plats att få plats på. I korgen kan jag kura ihop mig, medan du bär mig. Som ett litet nystan av tårar kan jag ligga där helt stilla och väga nästan ingenting. Men sen. Sen måste jag få veckla ut mig. Uppåt, utåt, inåt och i alla väderstrecken. Och du måste fatta hur stor jag blir när jag vecklar ut mig. Och du måste älska det.

-Så är du där? Är du där när jag vecklar ut mig? Jag skulle verkligen uppskatta det.