Röra sig?

Också kom vi till en punkt där alla orden tog slut. Där det inte fanns kvar ett enda förlåt, eller ett snällt ord. De elaka orden var också slut. Och luften att använda till ansatsen. Som om den aldrig varit där. Att titta på varandra gjorde ont. Och rösterna grävde hål. Djupare hål i allt som varit och inte längre var. Ett vakuum som hade spruckit. Ett ruttet ägg som runnit ut över allt annat i kylskåpet. En sårskorpa som rivits loss igen. Och plåstren var slut på lagret.

Inget i det som var plötsligt eller oväntat. Inget som vi inte vetat nästan alltid. Sagt miljoner gånger. Möjligtvis var det oplanerat. Oundvikligt absolut.
– Jag ska gå vidare nu, sa jag inte. För det hade jag ju redan sagt.
– Ha det bra! Vi ses när vi ses. När björkarna slår ut och när stormarna har lagt sig, sa jag inte heller. Inte den här gången.
– Lilla du, sa du. Eller kanske sa du inte. Lilla du. Jag ser men jag vill inte se. Lilla älskling i mina armar. Alltid och aldrig mer. Så länge nu, som jag klamrat mig fast i dina armar. I ditt hår. Så länge som jag lett mot dig med pannloben full av återhållna tårar.

– Men du ser ju ändå rätt lycklig ut, hade jag sagt till spegeln.
– Det är inte lycka. Det är kramp, hade spegeln svarat. Då hade jag blundat. Blundat och skrikit.
– Skulle inte jag kunna se skillnad på lycka och kramp? Det var det sannaste jag har hört, och fy fan vad ont det gör! Kramp gör ju det. Också kan man drunkna av det också. Om man inte väntar två timmar efter att man har ätit, och jag har aldrig haft något tålamod att tala om. Jag hoppade från trean, utan flytkuddar runt armarna, innan de andra hade fått på locket på kylväskan. Medan de andra fortfarande skalade hårdkokta ägg, och samlade skalet i påsen som mackorna hade legat i, sprang jag för att hinna förbi det långgrunda och doppa mig först. Först från trampolinen. Igen och igen. Alltid först. Annars räknas det inte.

Och nu hade först redan varit. Jag hade förekommit mig själv och visste att från och med nu skulle jag som bäst komma tvåa. Och en silvermedalj är inte mycket att putsa på, på sin ålders höst. När man vet att man kunde ha vunnit men valt att komma tvåa. Då finns där liksom inte heller så mycket mer att säga. Inga tacktal. Inga ”far åt helvete” . Inga förlåt.

Då är det bara att börja vada. Inte vänta ut krampen, men inte rädas den långgrunda biten. Bara gå. Låta huden bli solbränd och saltstänkt och veta att någonstans där innanför är allt precis som det alltid har varit. Och när du inte längre känner botten -då simmar du.