Hallen

Det är samma hall nu som då. Dagis, Göteborg, hemma på Husargränd, eller andra sidan jorden. Det är samma hall och samma luft. Samma overall i bävernylon. Jag har just kommit tillbaka fast jag egentligen vill vara ute och leka. Någon hämtade in mig. Någon sa: Sluta lek. Bli vuxen någon gång. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Lär dig att livet gör ont och att så måste det vara.

Kommer in. Alldeles för djupt in. Färgglada overaller, galonbyxor och gummistövlar i lager på lager, på krokar och på kroppen. En outtryckligt förtryckt känsla, en av de allra värsta, och en värme som kryper innanför galon och hud. Att få av sig alltihop, alla kläderna, all hud. Att gå ut och hoppa i vattenpölarna utan gallon, hud och förbehåll.

Det är det man vill i den här åldern, hoppa i vattenpölar. Trotsåldern kallas den visst, den när man bara vill vara smutsig och blöt och kall. Hela tiden, alltid och jämt. Och om man förfryser en tumvante eller två då kanske, bara då, kanske man vill dricka varm choklad. Och bada bastu. Men fy fan för bastu nu, mitt i hallen, bland alla varma kläder och all gallon som inte andas. Och man vet hur alla koftorna kliar och alla halsdukar, hur de stryps. Som ormar. Och udda vantar. Två vänstervantar. Blåa. En högervante. Röd. Helly Hansen. Och gummistövlarna med galonbyxornas resårbandshällor under fötterna. Fast sitter de. Och fast sitter jag i dem. I hallen.

Samma hall nu och då. Samma hall, samma luft och samma overall. Jag har kommit tillbaka fast jag vill vara kvar ute. Någon sa: Sluta lek. Bli vuxen någon gång. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Livet gör ont och så måste det vara.

Hur kunde det bli såhär, vill jag tänka lugnt och sansat. Vill resonera mig fram till hur livet kunde gå sönder med sådan kraft. Hur allt kunde kastas mot väggarna och livet och jag gå i tusen bitar. Bara sådär, helt apropå. Och varmt blev det. Så satans varmt blir det här på hallgolvet. Så outhärdligt varmt blir det här i livet. Klimatförändringar och växthuseffekt och ofrivilliga bastubad slog till på samma gång. Ur bakhåll slog de. På kommando.

Det var ju inte meningen. Så skulle det inte bli. Inte alls. Allting skulle vara ett svalkande hav av evig lycka och en fantastisk resa och ett skimmer skulle vila över alltihop, av guld. Eller någon annan metall. Silver. Kvicksilver kanske. Allt skulle ha varit ett skimrande hav av kvicksilver och vi skulle vara där. Alltid skulle vi simma omkring i det giftiga havet och vara lyckliga. Och oåtkomliga. För varandra och för alla andra. Och vi skulle kasta batterierna precis där vi stod, för det var ju ändå giftigt avfall överallt så inget behov alls för källsortering och komposter. Inga kretslopp, inga baktankar, inga eftertankar. Bara amfibiebilar och sprängfyllda tankar av miljöfarlig kärlek. Fullkomligt livsfientlig och oåtkomlig. Oklanderligt oerfaren och oförklarlig.

Nu blev allt annorlunda och jag vägrar förstå det. Vägrar, vägrar, vägrar. Jag tänker inte förstå. Jag tänker inte acceptera det här. Jag måste inte det. Jag är stark nog att bestämma själv hur det ska vara. Hur mitt liv ska se ut. Jag är vuxen nu faktiskt. Vuxen och mogen. Förvuxen och övermogen. Fastvuxen och övermodig.

Jag är tre år igen och jag sparkar i golvet i hallen med overallen nedhasad över knäna, för jag kommer inte loss. Jag kommer inte ur den förbannade overallen och stövlarna sitter fast i den, och jag i dem och det blir så satans varmt här på hallgolvet. Det blir så outhärdligt varmt här i livet. Livet ska väl inte vara någon jävla bastu, det har ingen sagt. Badar bastu gör man i simhallen. Eller i fjällen på sin höjd. Inte i hallen, inte klädd i bävernylon och inte när man minst anar det. Det ska inte ligga en bastu i bakhåll när man inte väntar sig det. Det ska det bara inte. Jag är vuxen nog att kunna välja själv när jag vill bada bastu. Och framförallt när jag inte vill bada bastu. Det är min rätt som människa, som barn, och som kvinna i en mansdominerad värld. Och därmed basta, säger jag, för det kan man säga man när man är vuxen. Därmed basta att jag inte vill, och inte tänker bada bastu på någon annans villkor. I någon annans hall.

Samma hall nu och då. Samma hall samma luft. Vill tillbaka ut. Sluta lek. Bli vuxen. Kom in! Stanna upp! Stanna kvar. Måste vara.

Och jag skriker och sparkar på mamma som springer till undsättning och vill hjälpa mig ur overallen. Jag skriker så att allt försvinner. Hon är förtvivlad över min förtvivlan när jag skriker: Jävla kärring det här är faan i mig ditt fel! Du skulle ha köpt en större overall och du skulle ha bakat bullar och stängt av bastun, och du skulle ha sett till att det inte blev såhär, redan från början. För du var med från början och du borde ha sett allt komma. Du borde ha sett att jag sprang för fort igen. För jag sprang ju alltid för fort. Springer alltid för fort. Du borde ha stoppat mig. Stoppat om mig. Stoppat upp mig, satt fast mig på en pinne. Stoppat ner mig i en väska och skickat bort mig. Sparat i fonder, kokat fonder på hummer och kalv till sopporna, ställt mig i bostadskö på en gång när jag föddes. Allt borde du ha gjort.

Själv gjorde jag alla rätt. Jag borde bara inte ha varit ute och lekt så länge i vattenpölarna. Jag borde inte ha sprungit så fort. Det är klart att jag borde ha sett mig för, och sett mig förr. Jag borde ha blivit vuxen tidigare. Eller aldrig. ”Kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur”, men låt mig slippa ha galonbyxor på mig och ingen bävernylon. Ingen overall över knäna och gummistövlar som sitter fast i mig. Jag vill bestämma själv. Kunna själv. Vara själv. Vara lös. Vara min. Vara jag.

Nu blev allt annorlunda. Och precis likadant. Samma hall, Samma luft. Samma nu. Samma då. Och allt handlar om att stanna. Eller gå.