Och hur jag letar efter det vackra. Letar allt det vackra som rör sig som vågor genom livet och över jorden. Letar det som sköljer bort det gamla, kastar in det nya och suddar ut alla skarpa linjer och kanter. Letar det som slipar ner glasskärvorna till lena, runda, små bitar som man kan krama hårt i handen utan att det blöder. Vågor är vackra. Vilda, förrädiska, farliga -men vackra. Men kanske är att våga det allra vackraste.
Och nu vågar jag. Nu surfar jag på de farliga vågorna och skriver det här, och tänker inte försöka vara rolig eller hård eller sarkastisk eller nånting alls. Och allt blir vad det blir för vad skulle det annars bli?
Våga, vågade, vågast. Nu börjar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar