Jag vill inte sluta festa

Jag vill inte sluta festa. Bara för att klockan råkar vara lite mycket, eller mycket lite beroende på hur man ser det. Bara för att baren stänger, ljuset tänds, solen går upp, hoppet går ner och allt går bara går runt. Jag vill inte sluta festa. Bara för att vinet, ölen, spriten, energin är slut och alla andra är på väg hem. Hem till sig själva och till varandra. Hem till sina barn, sina hus, sina takvåningar, sina familjer, sina husdjur. Jag vill inte sluta festa bara för att jag inte har någon familj eller en hund eller en vandrande pinne som väntar på mig i ett hus nånstans eller i en dubbelsäng i Gamla Stan. Jag vill inte sluta festa. Bara för att jag borde, för att någon säger det till mig, för att min kropp kanske tycker att jag ska det. För att mina ögon egentligen vill falla ihop av trötthet och mina ben skakar av tusen nätter utan sömn. Jag vill inte sluta festa. Inte än. Inte nu. Inte sen. Inte då heller. Jag vill inte sluta festa. Bara för att jag blivit för gammal, för trött, för tjock, för manisk, för paniskt rädd för att vara ensam. Jag vill inte sluta festa. Bara för att barn svälter, allas föräldrar dör, för att krigen rasar, jag rasar och för att det finns så mycket jävla olycka i världen. Jag vill inte sluta festa bara för att festen är slut för länge sen och jag inte längre minns om jag ens var bjuden från början.