Det smakar salt

Att komma hem. Helt levande. Och veta att hela natten är kvar. Och alla andra nätter. De vet man också. Hur de känns. Hur de biter.

Och de där jävla mackorna man äter. Inte ens goda. Inte ens mättande. Inte på det sättet. Spelar liksom ingen roll att osten är lagrad i arton månader -minst- och att man verkligen unnat sig den. Valt den framför en billig, jävla skitost som låg och bara såg så trist och fattig ut där i disken. Man skrattade åt den och tog den dyra. Den lagrade.

Och havssalt i smöret. Vem fan bryr sig?

Inte jag.