Det dubbla

-Klarar du dig?
Du måste ju inte säga så. Du måste inte titta på mig sådär medlidande, urskuldande, nedlåtande. Påstående.
-Du får gärna ringa.
Du måste ju inte säga så. Sådär liksom hjälpande, uppoffrande, trevande. Högtravande.

Säg inte så! Var inte så! Säg ingenting! Var ingenting. Låt mig vara. Bara. Låt mig vara jag i kvadrat, precis som du ändå bara är du, du, du , du , du.

-Klarar du dig?
Du hade ju gärna fått säga så. Du hade gärna fått titta på mig. Ärligt, undrande, varsamt. Du hade fått se mig, höra mig, röra mig. Röra dig.
-Du får gärna ringa.
Du hade kunnat få säga så. Jag hade kunnat ringa och du hade kunnat svara. Vi hade kunnat prata. Men du säger inte så. Du är inte så. Du säger ingenting. Är ingenting. Låter mig bara vara. Du är bara du, du, du, du, du och jag är ensam.

Klarar jag mig? Vad fan menar du? Klart jag inte gör! Hur skulle det gå till och hur skulle det se ut egentligen? Och vad fan menar du med att inte fråga? Tala är kvicksilver och hela jag är salt. Som döda havet fast urvattnat, urlakat, ursinnigt. Jag skulle torka ut dig och du skulle riva sönder mig om vi pratade. Allt salt skulle rinna ut och inget skulle fyllas på. Precis som nu när allt bara är tyst. Så, klarar jag mig? Det är dessvärre inget jag vet något om.