Hanteras varsamt

Vi är kristallglas, jag och du. Tunna och skira med smal, smal fot och minimala luftbubblor i det sköra, grönskimrande glaset. Munblåsta är vi, ojämna i kanterna. Såna glas en ser hela insidan av, vad det än är fyllt med. Hela vägen in syns vi. Och hela vägen ut.

Vi hör till den sort som måste hanteras varsamt. Vi bör brukas, men med största försiktighet. Packas i tydligt märkta lådor, med dubbla lager bubbelplast vid flytt. Stå i speciella skåp i finrummet eller på en hylla högst upp i köket, när vi inte används. Vi behöver en egen plats. Och vi vill drickas ur med beröring som knappt känns. Bara tunn, tunn hud mot tunt, tunt glas. Då lovar vi att släcka törsten.

Men vi går sönder så lätt. Alldeles för lätt, det vet vi, men vi kan inte hjälpa att vi spricker och sprängs mot hårda golv, oslipade bänkskivor, rostiga diskhoar, och vassa tänder. Det räcker med att någon råkar snubbla på en räkmacka eller slinta på en spottstyvel så flyger vi ur greppet. Och vi landar aldrig på foten. Alltid på pannbenet. Och om någon skålar för kraftfullt med oss eller håller oss bara lite för hårt så krossas vi, där rätt i handen. Tusentals bitar och trasor och skärvor och slamsor går vi i varje gång och vi är så svåra att klistra ihop. Vi klistrar och klistrar men blir aldrig riktigt hela. Dessutom tål vi inte klister.

Vi är såna som absolut inte får diskas i diskmaskinen. Det borde vara uppenbart i all vår skörhet och skönhet, men lik förbannat är det alltid nån jävel som inte fattar. Nån som trycker in oss där i maskinen, bland fula ikeakaffekoppar, rostfria grytor, omaka bestick och gamla flottiga matlådor med köttfärssåsrester från förra seklet. Överfullt är det redan, så inget kommer ändå att bli rent men hen trycker på längsta programmet. Det varmaste och blötaste, som brummar och skakar som en jordbävning och håller på en hel natt.Eller ett liv. Minst. Och det är klart att vi inte håller. Klart vi går sönder. Det hade vi ju sagt om vi hade trott att det skulle behövas. Nu sa vi inget och så ligger vi där i miljoner hulkande skärvor och skräpar i personalrummet.

Såna är vi, jag och du. Och din mamma jobbar inte här.