En sökande natur

Jag är en sökande natur, säger de. Eller jag vet inte om det just är någon som säger det, men jag är det. Sökande. Till naturen. Och folk säger så mycket ändå. Alldeles för mycket. Det är precis som om de tror att de har något att säga. Så det är väl egentligen mest en tillfällighet om det inte är någon som säger att jag är en sökande natur. Istället säger de en massa annat dumt. Pratar i sina poddar, skriver i sina bloggar och på sociala medier. Särskriver och stavar fel och använder inte ett skiljetecken så långt benen bär och ögonaböj. Sökande naturer upprörs över detta. Söker upp saker att röras upp över. Rör upp saker. Så gör vi. Uppsökande till naturen, är vi. Uppåt söker vi. Inåt.

Jag är en försökande natur. Det är det aldrig någon som har sagt, men jag är det. För sökande. Hemsökande, sanningssökande, sanningssägande, sanningsägande. Sanningshalter högre än Kebnekaise önska vi, tusenprocentiga sanningar kräva vi. Vi sökande naturer har ett sjukligt behov av ärlighet, i en fruktlös kombination med ett skriande behov av besvärlighet. Enkelt får det inte vara. Men sant så in i hela havet stormar. Så vill vi ha det vi söker. Det osanna luktar ruttet och unket av fuktiga förrådsutrymmen och gammal disktrasa. Det enkla blir halt, skralt och banalt. Vi vill ha de krångliga sanningarna att balansera på mellan hustaken. Högt, högt uppe bland blinka lilla stjärnor och fjärran diamanter som lockar vår inre syn. Och vi vill ha någon som går nära, någon att ta tag i när vi är på väg att ramla. När vi är på väg hem. Närlighet med all sin härlighet vill vi ha med oss vart vi går. Närhet i en liten ask och en fjällrävenryggsäck full med härlighet och ymnighetstermosar med värmande, närande choklad och tröstande ord. Vi är rädda för växande avstånd, vi sökande naturer. Avstånd som känns inuti och som hörs i ord som inte sägs. Vi tar avstånd från avstånd och gör motstånd på motstånd på motstånd. Vi slås ner och slår tillbaka. Ramlar, reser oss. Söker, hittar. Kastar bort för att få söka upp igen.

Jag är en förökande natur. För rökande. En festsökande, teströkande, knäppgökande filur som ger efter för laster och rusar in i nästa vägg precis lika hårt som i den förra. En otålig natur, en tvivlande figur, ett rastlöst yxskaft och en motor med tusen häxkrafter. Retur i spel och förtur i kärlek, och jag går och går men kommer aldrig fram till vad klockan egentligen är.