- Jag vill aldrig bli tjock. Jag brukar titta på tjocka människor och tänka så. Särskilt när man ser hela familjer som är tjocka. Urvattnade kärnfamiljer klampandes i åtta par fula skor. Och pappan köper största sortens mjukglass till hela familjen, med strössel och gräddbulle och chokladdopp och flaeskesvaer och topping. Triumferande delar han ut gigantiska glassar till frun och barnen att äta i solen, snabbt innan de smälter.
Då känner han sig stolt pappan. Lite som en stenåldersman som kommer hem från en lyckad jakt och kan utfodra hela familjen i grottan. Och han ser inte alla äcklade blickar, hör inte alla upprörda mammor och mormödrar som viskar till sina män och till varandra att
– Nää… men titta vad sorgligt! Så mycket glass i redan för stora kroppar… Att de inte skäms, och att de inte har med sig en frukt istället, som är så nyttigt. Ja snart har vi det väl som i USA här med all övervikt och junk food och MTV!
En mamma som viskar så, vill jag aldrig bli. Men jag är gärna en person som tittar på tjocka människor och tänker ”Usch!”. Det får mig smal, vacker och hel och det tycker jag om. Tycker om smal. Tycker om vacker. Tycker särdeles om hel. Men inte tjock. Tjock och hel är inte alls samma sak. Och jag vill aldrig bli tjock. Aldrig ha såna där tjocka äckliga vader i fula skor. Jag vill aldrig ha fula skor. Med en tjock ful kropp som liksom pressar sig neråt. Det vill jag inte. Vill inte pressa mig neråt. Aldrig på mark som redan har gåtts på med miljarder andra tjocka kroppar i fula skor.
Jag vill aldrig ha en sån där uppsyn. Som säger att allt är likgiltigt för jag går ändå runt här och är tjock i mina fula skor och marken här har gåtts på miljarder gånger men Janne och ungarna och jag ska åka till Legoland på semestern i år. Legoland alltså. Dansk öl är ju så gott! Och mentaliteten är ju en helt annan där nere. Jo då, där är det mer fett i maten och tivoli och pölse och fleskevaer, och folk ler mot en i affären. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här, men jag klampar på. I mina fula skor.
Det vill jag aldrig säga. Aldrig klampa på i fula skor och önska att jag hade smalare vader men tänka att det är väl ok eftersom jag ändå ska få åka till Danmark. Med Janne. Och gå på Legoland. Hurra. Och fy fan. Då köper jag hellre alla sjuka skönhetsideal och svälter ihjäl mig och tänker inte alls tycka synd om alla tonårstjejer. Varför är det så jävla synd om dem? De är ju skitunga. Har massa tid på sig att gå ner i vikt. Massa tid innan de står inför icke-valet att åka till Legoland på semestern. Och snygga skor har deras föräldrar köpt, eller någon kompis snott åt dem i en galleria där de går omkring nästan som i ungdomsgäng och snattar hela dagarna, det har man ju hört. Massa grejer får de, och inte ett dugg synd om dem är det. Bara synd om mig är det, men jag klampar på i mina fula skor. Tjock och blek och ensam mitt i familjen.
Så vill jag aldrig tänka. Aldrig vara ensam mitt i familjen.
Och jag vill aldrig ha en sån där löjlig hästsvans fastän jag egentligen är alldeles för gammal och blek. Blond och färglös vill jag inte vara, och vattniga ögon som skriker
– Rädda mig! Jag vill inte till Danmark. Jag är inte det minsta intresserad av Lego, lekte inte ens med det när jag var liten. Jag var en riktig docktjej, en liten prinsessa var jag. Och jag blir fortfarande åksjuk och känner ju inte ens Janne och egentligen har jag alltid velat pröva att vara vegetarian.
Så vill jag aldrig skrika. Då köper jag hellre en jordenruntresa på avbetalning och tänker att
- Allt får lösa sig! Jag kanske ändå dör imorgon. Barfota. Mitt i ett bungy jump-hopp. Linan bara går av. För att jag har ljugit om min vikt och sagt att jag är mycket lättare än vad jag är.
(2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar